Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tydlig – men med noll i trovärdighet

Annons

Sverige ska inte införa euron som valuta, säger Socialdemokraternas ekonomiske talesman Tommy Waidelich. Webbtidningen Europaportalen ställer frågan vilket tidsperspektiv han har. Svar: ”För mig är det min livstid, min generation. Så länge som jag är beslutsfattare.”

Med ”min livstid” får vi väl anta att Tommy Waidelich menar att Sverige ska stå utanför euron så länge han lever – 30 till 40 år till. Uttrycken ”min generation” och ”så länge jag är beslutsfattare” ger ett annat tidsperspektiv, såvida inte Tommy Waidelich föreställer sig att han ska vara just beslutsfattare så länge han lever.

Om Socialdemokraterna vill hålla Sverige utanför euron de kommande 30 eller 40 åren, får det väl betraktas som tydligt budskap. Men det är också ett tidsperspektiv som är så långt att Tommy Waidelich inte har aning vad som kommer att hända.

Låt oss titta på hur EU såg ut för 40 år sedan.

EU bestod av sex medlemsländer, mindre än en fjärdedel av dagens medlemsantal. Storbritannien, Irland, Danmark och Norge knackade på dörren för medlemskap. Men Norge sade nej i en folkomröstning.

EU var i allt väsentligt ett ekonomiskt samarbete. Formellt ett frihandelsområde. Men det vimlade av dolda handelshinder. Att förändra någonting var en trög process eftersom besluten krävde enhällighet. Begreppet euroskleros användes ibland för att beskriva trögheten i EU-systemet.

I Östeuropa härskade Sovjetunionen. Berlinmuren stod stadigt. Grekland, Portugal och Spanien styrdes av diktaturer. Portugal drev kolonialkrig i tre länder i Afrika.

1981 blev Grekland EU-medlem. Fem år senare kom Spanien och Portugal med. De forna högerdiktaturerna hade demokratiserats.

1986 enades EU-länderna om att de skulle kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet, i stället för enhällighet. Det var inledningen till ett omfattande reformarbete, vars syfte var att skapa en inre marknad, det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital. Dolda handelshinder skulle bort. Ett medlemsland skulle till exempel inte stoppa import av choklad, med hänvisning kakaohalten. Men då krävdes också gemensamma regler om kakaohalten.

1989 föll Berlinmuren. Tysklands förbundskansler Helmut Kohl – och en stark opinion i östra Tyskland – ville ha ett återförenat Tyskland. I Frankrike fanns ett uttryck: ”vi älskar Tyskland så mycket att vi vill ha två”. Frankrike gick med på ett återförenat Tyskland. Tyskland gick med på att det skulle skapas en gemensam europeisk valuta – en markering att Tyskland aldrig skulle vända sig bort från Europa. Ännu i mitten av 90-talet mötte jag svenska politiker som inte tog valutaunionen på allvar. De trodde inte att det var ”på riktigt”, trots att besluten redan var fattade.

1995 gick Sverige, Finland och Österrike med i EU.

I dag har EU 27 medlemsländer. Och ytterligare fem har status som kandidatländer för EU-medlemskap.

Tommy Waidelich må vara tydlig när han säger att Sverige ska stå utanför euron, så länge han själv lever. Men ur ett historiskt perspektiv har löftet noll i trovärdighet.

Mer läsning

Annons