Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Uppkäftighet som får synas

Annons

När de lade sina röster i valurnorna hade delegaterna vid Miljöpartiets kongress ingen aning. Skulle det bli Mikaela Valtersson eller Åsa Romson som skulle väljas till kvinnligt språkrör? En kongress fjärran från de välregisserade föreställningar som andra partier organiserar.

Det blev ett tydligt utslag. Åsa Romson fick 200 röster. Mikaela Valtersson fick 59. Att Gustav Fridolin skulle bli manligt språkrör var väntat.

Miljöpartiet vågar något som andra partier inte vågar. Uppkäftigheten bland medlemmarna får synas. Öppenheten är påtaglig.

Här finns en skiljelinje som egentligen inte har så mycket med höger-vänster att göra. Ett parti kan agera som ett företag som sysslar med marknadsföringsföretag. I bästa fall lockar partiet många väljare. Och då blir ”ägarna” nöjda. Eller så kan ett parti bygga sin organisation nerifrån, ha aktiva medlemmar som vågar vara uppkäftiga.

Alla partier är en blandning av dessa båda modeller, men med lite olika tyngdpunkter. De märkliga socialdemokratiska turerna om den svenska Libyen-insatsen är i allt väsentligt ett spel som har skett högt över medlemmarnas huvuden. Men när Mona Sahlin tvingades ta med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet, var det ett resultat av reaktion bland vanliga medlemmar

För Sverigedemokraterna är toppstyrningen ett sätt att hålla de värsta tokstollarna i schack.

Trenden är att det blir färre medlemmar, mer toppstyrning och större inflytande åt ”spinndoktorer” som vet hur det går till när det gäller att skapa rubriker i medier.

Politiskt kan vi ha många invändningar mot Miljöpartiet. I EU-frågor tenderar partiet att alliera sig med Vänsterpartiet, trots att miljöpartisterna numera är för det svenska EU-medlemskapet.

Men det är hälsosamt att ett parti vågar visa en så stor öppenhet. Och det har ju inte direkt gått dåligt för Miljöpartiet under de senaste åren.

Mer läsning

Annons