Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vådan att inte göra en pudel

Annons
ADIEU. Franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie tar farväl. Privat omdömeslöshet och lögner blev hennes fall. En pudel kunde kanske ha räddat en del av hennes ära. arkivbild: Jacques Brinon/scanpix

Visst gör vi alla fel och visst fattar vi dåliga beslut. Denna mänskliga svaghet inkluderar även ministrar. Men det är en sak att tänka och göra fel och något helt annat att ljuga.

I söndags avgick den franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie efter fyra månader på posten. Michèle Alliot-Marie, som kallas MAM i det förkortningstokiga Frankrike, är ingen duvunge utan ett 64-årigt politikerproffs i de franska högerregeringarna, med flera ministerposter bakom sig.

MAM fick sin avskedsansökan snabbt godkänd av premiärminister François Fillon. Det var ett politiskt beslut som inte hade något att göra med moral, motiverade han behandlingen av ärendet. Visst har han rätt på sätt och viss. För en regering handlar allt om politik. Men skandalerna runt MAM handlar mest om moral. Och om osedvanligt dåligt omdöme. Där möts moralen och politiken; omdöme är en grundförutsättning för en politiker.

MAM radade upp en rad praktfulla kraschlandningar under sin korta karriär som utrikesminister. I början av januari ansåg hon att Tunisien behövde fransk hjälp att ”stabilisera situationen”. Det var i början på Jasmin-revolutionen. Hennes uttalande visade på arrogans, lomhördhet och total brist på analysförmåga. Inte direkt några personliga kvaliteter i ett cv för en utrikesminister – eller vilken politiker som helst för den delen.

Men det var bara början på slutet för hennes del. Hon avslöjades sedan med att under en semesterresa, i Tunisien kring jul ha fått använda ett privatflygplan som ägs av en tunisisk affärsman, nära allierad med Ben Ali-regimen. Hon hade träffat affärsmannen helt av en slump, hävdade hon.

Michèle Allitot-Marie bedyrade sin oskuld gång på gång, gick till motattack mot sina politiska motståndare och anklagade pressen för att ljuga. Några veckor senare blev det klart att det inte var media som farit med lögner, utan ministern själv.

Hennes julsemester i Tunisien var inte särskilt slumpmässig. Med på resan fanns nämligen hennes föräldrar, ett piggt par i 90-årsåldern, När dottern/ministern satt hos frissan passade pappa på att köpa fastigheter. Säljaren var samma affärsman som så generöst lånat ut sin privatjet.

Skandal alltså. Just då hände ingenting konkret eftersom regeringen höll på att hämta sig efter avslöjandet att premiärministern själv, alltså MAM:s chef, François Fillon också låtits sig bjudas på flyg i privatjet. I hans fall var det Egyptens Hosni Mubarak som visade sin generositet.

Michèle Alliot-Marie hade kanske kunnat rädda sitt eget skinn och anseende genom använda sig av svensk räddningstaktik för politiker som gjort bort sig. Att göra en pudel. Alltså att förbehållslöst erkänna sina misstag och lika förbehållslöst be om ursäkt.

Vi har alla en svaghet för omvända syndare. Ett förlåt, förlåt med tårar i ögonen vrider vapnen ur händerna på motståndarna. Dräpande repliker faller till marken och den kokande ilskan pyser iväg. Ingen vågar offentligt piska den som redan ligger. Risken är stor att omvärlden vänder sin vrede mot de rättfärdiga.

”Pudeln” är inget allmänt mjäk utan ett kraftfullt maktmedel och smart taktik. Lögn är tvärtemot det säkraste sättet att blotta sig för dödliga stick från motståndarna. Och väljarna får se blodet flyta i stället för tårar. Svenske ministern Jan O Karlsson blev upphovsman till denna politiska finess när han efter en tid av fruktlöst motstånd bildligt la sig på rygg och erkände dubbla löner och en kräftskiva betalad av skattepengar 2002.

I fallet MAM hade det förmodligen inte hjälpt. Men alla borde lära hennes läxa – vad ni än gör så ljug inte. Det är det bästa sättet tvingas skriva sin egen avskedsansökan.

Mer läsning

Annons