Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vården behövs - Granhult läggs ändå ner

Annons
Länskoppling försvann. Granhults behandlingshem grundades som en del av åtgärdskedja mot narkotikamissbruket i Örebro län. När Granhult förstatligades försvann den kopplingen. Arkivfoto: Michael Landberg

Hade det funnits en nyhetstidning med Bergslagsbyn Gammelbo som utgivningsort, så är det ingen tvekan om vilken nyhet som skulle toppa dessa dagar: Granhults behandlingshem läggs ner. Åtminstone enligt ett förslag som så ska behandlas av Statens institutionsstyrelse.

Men det är inte att Gammelbo förlorar ett antal arbetsplatser som är det viktigaste. Nedläggningen speglar läget inom missbruksvården. Enligt Statens institutionsstyrelse är det minskad efterfrågan från socialtjänsten på öppna vårdplatser som är orsaken. Den kvalificerade behandlingen för missbrukare är dyr. Riktigt dyr! När socialnämnder runt om i landet tittar på prislappen blir det definitivt avskräckande. Men samtidigt – och det är en gammal sanning: att ha en missbrukare ute på vift kostar också väldigt mycket. Men de räkningarna sprids ut på flera olika håll. Polisen får göra utryckningar. Försäkringsbolag får betala ersättningar för skadegörelse och inbrott. Sjukvården får betala för vad det kostar att rädda livet på personer som har tagit en överdos.

Granhults behandlingshem har en historia som är värd att berätta. På 80-talet var ”radiodoktorn” Peter Paul Heinemann drivande i en debatt om narkotikamissbruket i Örebro. Han skrev bland annat en bok med titeln ”Skolka från livet”. En unik vårdkedja för unga missbrukare byggdes upp i Örebro län. Sista steget i den kedjan blev Granhults behandlingshem. Det var något av en sensation. Ett landsting skapade ett behandlingshem som byggde på ”medlevarskap”, alltså personal som levde dygnet runt med missbrukarna. Ett system som vände upp och ner på alla regler för arbetstider.

Jag levde nära Granhult under en period av mitt liv. Jag följde med på fjällturer. Jag var där och fikade. Stämningen pendlade mellan lättsamma skratt och gravallvar.

Granhult började arbeta med tolvstegsmodellen, för behandling av unga missbrukare. Också det var något nytt i missbruksvården.

Riksdagen fattade i början av 90-talet beslutet att den offentliga institutionsvården för missbrukare skulle läggas under samma tak. Örebro läns landsting fick släppa Granhult och verksamheten hamnade under Statens institutionsstyrelse.

Men innovationskraften fanns kvar. Bland annat startade Granhult en särskild avdelning för unga tjejer med missbruk. Det blev en flopp. Efterfrågan var liten Och tyvärr, vågar jag påstå, handlade det om diskriminering av tjejer. En ung kille som missbrukar är ofta utåtagerande. Han hamnar i slagsmål. Han gör inbrott. Han är besvärlig på ett sätt som märks.

Tjejer vänder sig ofta inåt. De skadar sig själva. De erbjuder sex mot narkotika. De är inte lika störande för omgivningen. Trycket att få bort tjejerna från gatan är inte lika stort, även om behovet av behandling är minst lika stort.

Kanske var det så att Granhult förlorade något den dag då institutionen blev statlig. Kopplingen till det egna länet försvann.

Men behovet av just kvalificerad missbruksvård är större än någonsin.

Mer läsning

Annons