Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NA fokus: Statsvetare om den långa krisen och partiets nedre gräns

Krisen för Socialdemokraterna handlar inte bara om partiledaren. Och partiet kommer knappast att vara största parti efter nästa val. Det säger Jonas Hinnfors, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.

Annons
Jonas Hinnfors, professor i statskunskap, har studerat Socialdemokraternas utveckling i tio år.

Han har under tio år studerat utvecklingen inom Socialdemokraterna och har även forskat om New Labour, Socialdemokraternas systerparti i Storbritannien. NA:s politiske redaktör Lars Ströman har pratat med Jonas Hinnfors.

Om du jämför Socialdemokraterna i dag med hur partiet såg ut på 60-talet. Hur skulle du beskriva skillnaderna?– På ett sätt finns det likheter. Partiet har ett stort fokus på välfärdsstaten och ett stort fokus på sysselsättning.

– På 60-talet var det fortfarande en utbyggnadsperiod. Man tog nya steg på de här områdena, inte minst på välfärdsstatens område.

– Man såg det här som ett sätt att hålla ihop samhället. Många av reformerna handlade om att skydda de svaga, men inkludera de starka. För när de starka inkluderades, kunde de också beskattas. De starka fick också ut något av systemet. Barnbidrag går även till rika. Daghem med inte så oerhört höga avgifter används av välbärgade. Tanken var att reformerna skulle vara smakliga för alla.

– På 50- talet trodde Socialdemokraterna ett tag att de hade levererat allt som fanns att leverera. De trodde att det inte skulle gå att höja skatterna – som ju var oerhört mycket lägre då. De tänkte att okej, nu har vi en sjukförsäkring på plats, barnbidragen på plats och pensioner på plats. Vad ska vi göra nu? Det rådde en förvirring.

Det är alltså inte första gången som det råder en ideologisk förvirring inom Socialdemokraterna?– Nej, det är det inte. Det var en väldigt stor förvirring på 50-talet.

– Det började komma rapporter om att LO-grupperna, särskilt om de hade barn, föll under fattigdomsstrecket. De tänkte att ”vi har levererat, men det verkar inte räcka”. De fick ett nytt framtida mål.

– I dag är det mer förvaltande. Socialdemokraterna famlar om vad det finns för nya mål. Göran Persson försökte tala om det gröna folkhemmet. Det var någonting som skulle skapa arbetstillfällen också, att man ser till att samhället ekofieras. Men på något sätt kom det av sig. Och så har vi dessutom ett riktigt miljöparti i riksdagen.

När började de problem som har lett till dagens kris för Socialdemokraterna?– Det kom någon form av skatteuppror på 70-talet när LO-grupper hamnade i väldigt höga marginalskatter. Det ledde till en svängning på 80-talet. Socialdemokraterna började att sänka skatterna, tillsammans med Folkpartiet och Centerpartiet, för att marginalskatterna skulle gå ner. I stället för att först bestämma välfärdsstatens storlek och ta ut pengar för att bekosta den, började de liksom fråga: Vilka pengar har vi?

Räcker det till en välfärdsstat?

– De började säga att okej, om ekonomin växer kan välfärdsstaten växa. Men den relativa andelen kanske inte kan bli så mycket större. Det är i det ljuset vi ska se skattereformerna på 80-talet.

– De började diskutera hur man kan effektivisera välfärdsstaten. Ett sätt är att man sätter press på den. Att man effektiviserar. Det fanns också kritik – att välfärdsstaten var för byråkratisk och att resurserna utnyttjades dåligt.

–Samtidigt lanserade de borgerliga en valfrihetsrevolution som Socialdemokraterna på något sätt hakade på.

– Partiet sade okej, vi skulle kunna ha privata utförare, men med offentlig finansiering. Man värnar välfärdsstaten. Men nu handlar det om att bevara den välfärdsstat som finns och se till att finansieringen klaras. Då har man börjat experimentera på olika sätt.

– Men sättet att effektivisera börjar leda till problem, till exempel med Carema. Å ena sidan handlar det om att bevara välfärdsstaten. Å andra sidan blir de medel som används kontroversiella. Då hamnar de i ett slags beslutsångest.

Dessutom har de borgerliga partierna accepterat att välfärden ska vara skattefinansierad, men gärna med privata utförare.– Absolut. Konkurrensen är helt annorlunda.

– Det fanns nästan alltid en axel mellan S, C och FP. Moderaterna accepterade inte riktigt den modellen. Det var väldigt lätt att hota med Moderaterna.

– Nu har Socialdemokraterna en annan motståndare som är enig, som talar om den svenska modellen och som i någon mening också levererar.

På 60-talet var det Socialdemokraterna som genomförde en rad förändringar och de borgerliga var mer eller mindre högljudda nejsägare. I dag är det tvärtom. Är det en riktig beskrivning?– Ja, om man hårdrar det lite. Mittenpartierna hade en gång i tiden stora bekymmer. De försökte samarbeta med Moderaterna. Men det gick liksom inte. Då blev det tillfälliga uppgörelser med Socialdemokraterna.

– På ett sätt kan man säga att de borgerliga har drivit utvecklingen. Men möjligen råder det nu ett vakuum. Det är inte så hemskt mycket nya typer av reformer som de borgerliga driver.

Går det att fastställa att det är olika falanger inom socialdemokratin som strider mot varandra?– Ja, det får man säga. Det kanske inte går att klart definiera dem. De är ofta överkorsande, att man är ense om vissa saker och motståndare om andra. Men det är klart att den handlingsförlamning och de motstridiga besked som har varit nu – de bottnar i att det finns olika uppfattningar.

– Det gäller till exempel vinster i offentlig sektor. En del anser att det har gått för långt eller att det var fel från början. Andra tycker att det är okej med vinster, men att vi måste bli bättre på kontroller.

– När man då har olika grupperingar är risken att man inte vågar sätta ner foten åt något håll eller så sätter man ner foten åt båda håll. Då blir man ju också otydlig.

– Socialdemokraterna har kritiserat den borgerliga regeringen gång på gång för skattesänkningar – och sagt att det är ett fruktansvärt hot mot välfärdsstaten. Och så går man med på alla jobbskatteavdrag, utom det sista.

En annan faktor är att partierna går från att vara medlemspartier till att vara valorganisationer. Hur påverkar det?– Vi ser ju generellt att det är färre medlemmar. Nu ska vi inte romantisera för mycket. Hur många av de som var med tidigare var faktiskt aktiva? Det finns en del som tyder på att det var en väldigt liten grupp.

– I den gamla bilden fanns också att man hade trognare väljare. I dag är väljarna otroligt mycket rörligare. Men numerärt är det ändå omkring 100 000 medlemmar i Socialdemokraterna.

– När man har tappat så mycket är det de mest övertygade som är kvar. De kanske inte ger sig. Men om man ska vinna åter stora väljargrupper. Då måste de nå ut till breda grupper. Det är inte alltid som kärnväljarna uppskattar de åtgärderna.

Så du säger att ju färre anhängare Socialdemokraterna har, desto större risk att de drar åt ett traditionellt håll?– Ja, de som är kvar blir förmodligen övertygade traditionella socialdemokrater.

– En del som har förhoppningar kring socialdemokratin tror att om de bara får ordning på det kaos som har varit så kommer väljarna att komma åter. Men om man ser lite mer nyktert på det så har fallet pågått i mer än 20 år.

Finns det någon nedre gräns för Socialdemokraterna?– Valforskarna anser att den nedre gränsen ligger kring 15 procent. Det är den andel som är fullständigt övertygade. Det kan naturligtvis ändras i framtiden.

Om du jämför Socialdemokraterna med New Labour. Är det något New Labour har lyckats med som Socialdemokraterna inte har lyckats med?– New Labour lyckades med att förändra en gammal socialdemokrati till något nytt. De prövade nya sätt att organisera den offentliga sektorn. De valde en annan väg när det gällde skatter, en annan syn på företagande, en ny syn på vad som skapar arbete. Samtidigt behöll de en traditionell syn på vikten av offentliga investeringar, alltså infrastruktur.

 De gick alltså i en liberal riktning?– Ja, det kan man säga. Men de själva sade att de slog vakt om traditionella Labour-värden. Det är viktigt med en stark stat som erbjuder ett skydd för människorna. För det krävs det god ekonomi. Man valde liberala vägar för att nå dit i större utsträckning än tidigare.

– I någon mening lyckades de. Sedan tappade de farten. Men det är svårt att bedöma New Labour eftersom de snart råkade in i Irak-cirkusen, som stör bilden. Den var så fruktansvärt kontroversiell.

– De rustade upp sjukhus och skolor i en otrolig omfattning. Men de fortsatte gå i en liberal riktning. De tappade både kärnväljare och medelklass. Men de hade gått längre i liberal riktning än Socialdemokraterna i Sverige.

Hur ser du på striden om Håkan Juholt?– Det är få partiledare som utsatts för denna enorma press. Det finns en stark tradition att ställa upp för partiledaren i vått och torrt.

– Visst kan man säga att Mona Sahlin utsattes för ett internt tryck. Men det var ju hon som valde att avgå.

– En gång var Tage Erlander fruktansvärt omdiskuterad, internt i partiet under sina första år. Men han tvingades inte bort. Han blev senare landfader. Så kritik mot partiledaren har förekommit, men inte i den här utsträckningen.

Tror du att Socialdemokraterna är största parti efter valet 2014?– Nej, det tror jag inte. Det är inte säkert att de kommer att kollapsa. Men jag tror inte de är största parti efter nästa val.

Mer läsning

Annons