Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Örebro konserthus

Efter en period av Wagner-opera uppe på Skäret var det dags för att frossa i Brahms och Schubert hemma i konserthuset. Första avdelningen hölls ihop som en enhet med ungerska danser och Schubertlieder, orkestrerade av Brahms. De varvades med slopade pauser emellan vilket var befriande eftersom man då undvek en solistentré som skulle ta fokus och rubba flödet. De ungerska danserna, ursprungligen skrivna för fyrhändigt piano men här orkestrerade av Dausgaard själv, framförs lekfullt och energiskt.

Anna Larsson har hela världen som arbetsfält och har sen några år ett eget konserthus i Dalarna. Hon gestaltar Schubert med små dramatiska uttrycksmedel och med en luftig men kärnfull altklang. I ”An Schwager Kronos” hade hon något svårt att nå ut genom en orkesterklang som var stark i överkant men i ”Geheimes” och de övriga Schubertsångerna blev balansen bättre.

Dausgaard leker lätt med dynamiken och orkesterklangen som om han jobbade med modellera. Ett ömsesidigt skapande i förtroende, som det nog bara är möjligt att uppnå om ensemble och dirigent arbetat sig samman under lång tid.  Att varva schubertlieder och Brahms ungerska danser var ett bra grepp. Nummer 13 blev ett virvlande mellanspel före den flertydiga ”Ellens zweiter gesang” där alt och fyra hornister gestaltar livsdagens tapto.

Brahms altrapsodi blev kvällens konstnärliga höjdpunkt där Anna Larsson visar vilken fantastisk sångare hon är. Med teknisk och känslomässig kontroll ställer hon sig i musikens tjänst. Samspelet mellan solist, dirigent, kör och orkester är bara ren och skär njutning. Det är ett magiskt ögonblick när manskören kommer in i stycket.

Brahms tredje symfoni var kvällens final. I Dausgaards sällskap plumsar man alltid direkt i musiken. Han är i flödet innan han med raska steg hunnit fram till mitten av podiet och vi sveps med utan förvarning och bedövning.  Första satsen i Brahms tredje symfoni är beethovenskt monumental.  Mycket eleganta och täta löpningar i stråkstämmorna och läckra träblåsinsatser som stiger som bubblor mot ytan och de ömtåliga insatserna görs med imponerande exakthet.