Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De känner sig i vägen

Elsy Ivarsson vill baka en sockerkaka. Det har hon bett om i flera år. Hon vill göra något med händerna för att få känna sig aktiv och slippa den vardagliga tristessen på äldreboendet Borgmästargården. Men det kan hon inte göra själv. Och som det är nu känner hon sig mest i vägen när hon ber omvårdnadspersonalen om hjälp.

Annons
Inte nöjda. Elsy Ivarsson och Hannes Dalevi, tillsammans med sina respektive döttrar Anne Alvarsson och Britt-Marie Wallin, är inte nöjda med hur omvårdnaden fungerar på äldreboendet Borgmästargården.

Under flera års tid har en anhöriggrupp kämpat för att de boende på Borgmästargården ska få en dräglig tillvaro.

På ett flertal möten med politiker och chefer har de tagit upp problem med personalens bemötande och brist på tid.

Många löften om bättring

Löftena om att allt ska bli bättre har varit många. Men socialnämndens beslut i höstas om att införa en grundbemanning på kommunens boenden på 0,64 årsanställd per brukare, innebar att personalstyrkan på boende minskade med 2,21 årsarbetare. Och nu är situationen ohållbar, menar både boende och deras anhöriga, som NA pratat med.

Hannes Dalevi och Elsy Ivarsson bor på Borgmästargården. Det är deras anhöriga som kontaktat NA för att de vill berätta om hur jobbig situationen är och har varit under flera års tid.

De vill helst inte klaga, men det kommer fram att det finns en stor oro för att de verkligen ska få den omvårdnad de har rätt till. De får allt oftare höra att personalen inte har tid.

– Det är mest synd om de som inte klarar sig alls själva. De kan ibland få vänta trekvart till en timme för att få gå på toaletten, berättar Hannes.

Elsy säger att det brukar dröja lång tid innan någon kommer när hon larmar. Ibland undviker hon att trycka på larmknappen för hon vet att personalen är stressad och att det kan drabba andra som kanske har ett mer akut behov av hjälp.

– Men det innebär ju att mamma inte får någon tillsyn alls för de kommer aldrig förbi och bara tittar in för att kolla så att allting är okej, säger Anne Alvarsson, Elsys dotter.

Hur känns det när ni får höra att personalen inte har tid?

– Då går man in på sitt rum och sitter där, säger Elsy.

– Om man säger att något är fel så får man surt tillbaka. Så det är bättre att gå in på rummet och inte säga något, säger Hannes.

Så var det det där med sockerkakan. Något som saknas, menar Elsy, Hannes och deras respektive döttrar, är den vardagliga stimulansen.

Saknar att få gå ut och gå

Visst händer det någon gång i veckan att frivilligorganisationer kommer förbi och anordnar bingo eller musikstunder. Men de saknar att personalen har tid att sitta ner och prata, eller att få gå ut och gå.

Eller att någon gång ibland få göra något roligt som de själva har valt. Men det finns ingen tid till för personalen har fullt sjå med att springa på alla larm.

Läs mer i onsdagens Nerikes Allehanda.

Mer läsning

Annons