Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika av Maria Andréasson

Annons

Det var halvmolnigt och jag hade en blommig kjol på mig den där dagen vill jag minnas. Året var 1980 och äntligen skulle jag börja skolan.

Pappa körde bilen, men även mamma och lillebror var med, och storebror som blev avsläppt först vid sin skola efter att ha gett mig en lycka till-kram.

Jag minns att jag tyckte att det var en så lång väg att gå, från parkeringen och fram till Kronhagsskolans skolbyggnad. Den i mina ögon då gigantiska huskropp i tegel som skulle vara min vardag i tre år framöver.

Speciellt nervös var jag nog inte. Mest fylld av förväntan och en iver över att ha blivit så stor att jag skulle gå i riktiga skolan med riktiga fröknar, svarta tavla, lektioner och raster. Sådant som jag bara hade lekt och fantiserat om dittills.

Vi var fjorton i klassen på lågstadiet om jag minns rätt. Det var här jag lärde mig att stava rätt till kol och kål, och jag mätte 137 centimeter i strumplästen, jag tror det var i trean.

En dag i veckan var det blockföljtslektion, på gympan hade nästan alla vita sockeplast och gympadräkt, och i duschen var det ”plastpåsar” på fötterna som gällde för att inte få fotvårtor.

Och hade man varit riktigt duktig med läxuppgifterna delade fröken ut krumelur-r som var det finaste R vi elever visste.

Jag trivdes rätt så bra, så pass att jag återvände som prao-elev några år senare och jag under en period på väg in i vuxenlivet hade långt gångna planer på att satsa på läraryrket – om jag inte blev journalist.

Nu är den där huskroppen som med åren krympte snart tömd. Även elevantalet har ju krympt.

Framöver får nya skolbarn gå till upprop vid min gamla högstadieskola som numera rymmer alla barn i Hällefors. Det är där de får bekanta sig med klasskamrater, lärare, traggla med läxor och förbereda sig för livets skola.

Förhoppningsvis får de med sig lika ljusa minnen in i den som jag bär på från min skoltid.

Mer läsning

Annons