Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Räddningsinsatser skapar ödmjukhet

Okej, ett par år kunde han ställa upp som brandman. Men det hann gå 30 innan Sigge Svensson lade hjälmen på hyllan för gott.

Annons

Det var som elektriker som Sigge första gången kom till brandstationen i Hällefors. Inte visste han då att det också var första steget mot jobbet som brandman.

– Kåren skulle värva tre man och jag fick frågan under ett el-jobb. Svaret var nej.

Lite övertalning och – okej då. Sigge blev nyfiken och tänkte testa.

– Jag har trivts otroligt bra. Ett intressant uppdrag.

Då i början av 80-talet var kraven helt andra. Sigge var visserligen vältränad, men efter ett enkelt simtest, höjdprov med hjälp av stegbilen och rökdykning var det i stort sett klart.

– Går inte att jämföra med uttagningen som kom senare. Jag har testat för skojs skull, när jag skjutsade en aspirant.

Jodå, Sigge klarade proven. Dåtidens värvning var kanske annorlunda, men personkännedomen lokalt fanns där.

Första tiden var nervös, minns Sigge.

– Jag gick på helspänn. Under jourtiden låg jag i princip med kläderna på under natten. Det gick över med tiden.

Lugnet är annars det som genomsyrar. Sigge hetsar inte upp sig i onödan eller brusar upp. Larmsituationen skärper visserligen alla sinnen, adrenalinet flödar i kroppen, men Sigge bevarar ändå en samlad sinnesnärvaro.

– Visst är det bråttom och det är svårt att hålla hastighetsbegränsningarna till stationen i det läget. Men alla vet vad de ska göra. Uppgifterna är fördelade.

Mycket har skett under de tre decennier som Sigge har jobbat som brandman.

– Den tekniska utvecklingen är ju enorm. Kläderna då och nu går inte att jämföra. När jag började hade vi bara en tunn overall. Nu är det rejäla plagg.

Det är oftast ett riskfyllt och farligt uppdrag. Rädslan har självklart funnits, men är ingen vanligt återkommande känsla.

– Vi är våra egna skyddsombud. Känner jag att det inte är lämpligt att gå längre in vid en rökdykning fäller jag själv avgörandet.

Obehagliga upplever går i princip inte att undvika. Bränder, trafikolyckor och sjukdomsfall passerar inte obemärkt förbi.

– Så sent som i fjol var jag med om min första dödsbrand, ja, de var faktiskt två. Det kändes besvärligt, säger Sigge och skakar på huvudet.

Vid sådana tillfällen samlas alltid manskapet efter utfört arbete för en genomgång med möjlighet att få prata av sig.

– Ingen lämnar stationen förrän det känns okej. Man måste få chans att bearbeta obehagliga upplevelser.

Brandmannauppdraget har gett insikter, för livet.

– Absolut. Man blir mer rädd om sig själv och omgivningen. Ingen har någon garanti. Nästa gång kan det vara jag själv som drabbas.

Sigge Svensson

Namn: Sigvard ”Sigge” Svensson.

Ålder: 65 år i juni.

Bor: I lägenhet i Hällefors.

Familj: Särbo.

Utbildning: Sjuårig folkskola, en kortare el-utbildning på Pihlskolan i Hällefors.

Jobbat: Som elektriker samt deltidsbrandman inom Bergslagens räddningstjänst.

Intressen: Träning. Är ute på något sätt minst varannan dag.

Fem frågor till Sigge Svensson

Vad har du lärt dig som brandman?– Massor. En hel del sjukvård bland annat. Jag vet också att jag inte står handfallen om något skulle inträffa. Skulle jag själv råka ut för något vet jag också att det finns hjälp att få. Mannarna i kåren är fantastiskt duktiga. Det känns tryggt.

Egen brandsäkerhet – hur noga är du?– Mycket noga och det har kanske blivit en yrkessjukdom. Brandvarnare och brandsläckare är självklart hemma, liksom brandsläckare i bilen. Jag kollar alltid utrymningsvägar när jag besöker offentliga lokaler eller bor på hotell.

Vad har fått dig att fortsätta i alla år?– Svårt att förklara. Uppdraget har varit intressant och lärorikt. Men kamratandan har känts viktig. Vi har lärt känna varandra väl vilket också har skapat en styrka i styrkan.

Kommer du att sakna uppdraget?– Inte brandmannasysslan. Det känns skönt att jag har lagt det bakom mig och att slippa jourveckorna. Kamratandan däremot kommer jag säkert att sakna. Men jag håller kontakten genom att fortsätta träna med några av gubbarna.

Vad ska du göra som pensionär?– Ta dagen som den kommer. Det känns härligt. Men det går inte att sitta stilla. Jag har tagit upp bowlingen igen, ska cykla i sommar och funderar på att även plocka upp golfen. Det finns massor att göra.

Mer läsning

Annons