Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater med livet som utgångspunkt

Ensam på scenen.Monologen ställer krav, men stödet i gruppen finns hela tiden där. Eleverna på Hällefors folkhögskolas teaterlinje repeterar inför premiären.

Annons
Tillsammans. Folkhögskolans teaterelever jobbar med monologer. Från vänster: Latif Ansari, Henrik Åkerblom, Max Jansson, Oliver Jensen, Erik Hedenbo, Rasmus Siitari och Erik Ås.

Det är dagen innan ridån går upp på allvar. Generalrepetitionen är överstökad och gick hyfsat bra. Några småmissar och så, men det är som det ska vara. Stämningen i gruppen är förväntansfull.

Eleverna läser den ettåriga teaterutbildningen som i första hand vänder sig till personer med Aspergers syndrom eller vissa former av autism. En utbildning som även är öppen för andra.

Sedan slutet av förra året jobbar de med monologer där var och en har sitt eget jag som utgångspunkt.

– Ett roligt och annorlunda projekt. Vi har fått skriva ner vår egen historia och sedan jobbat vidare med den, säger Henrik Åkerblom.

Föreställningen består av sex monologer som avlöser varandra i ett pärlband av akter.

Erik Ås sköter ljuset. Allt inleds med en samling på scenen där skådespelarna i en improviserad scen diskuterar.

– Oj, publiken har visst redan kommit, utbrister någon varpå alla springer upp och i ett skapat virrvarr lämnar scenen. En och en framför de sedan sina verk.

Varje manus har omarbetats och skrivits i tredje person. Texterna har skalats av, omformulerats och i vissa delar spetsats till. Eleverna påpekar att vissa partier i berättelsen måste överdrivas till en viss punkt för att göra den intressant. En historia kan bli tråkig om den bara berättas rakt upp och ner. Här måste dramatiken in. Gruppen jobbar med detaljerna. Rösten, orden, tonfallet, agerandet. Mötet med publiken är viktigt, att upprätthålla intresset och jobba med den egna utstrålningen. De är ambitiösa, målinriktade.

– Det krävs lite improvisation medan föreställningen pågår, för att göra det hela mer levande, säger Erik Hedenbo.

Att höja upp det vanliga livet till en annan nivå är ett sätt att tydliggöra exempelvis utsatthet eller utanförskap. Teman som kommer igen i flera av monologerna.

Men teater är mycket mer än bara skådespeleriet. Eleverna har fått jobba med såväl musik, kostym, scenografi och ljussättning. Även om monologen står i centrum har samarbetet varit lika centralt. De har lyssnat på varandra, haft synpunkter och diskussioner. I föreställningen hjälps alla åt för att få scenerna att rulla och få ett naturligt flyt.

Att stå på scenen kan kännas både skönt och skrämmande konstaterar gruppen. När manuset sitter, kontakten med publiken är knuten och responsen känns positiv flyger tiden fram. Om texten tappas bort, skrattet uteblir och tomheten breder ut sig på scenen känns sekunder mardrömslikt långa.

Oavsett förvandlas allting ändå till erfarenheter som ger styrka. Och för det mesta går ju allt väldigt bra.

Avskalat. Med minimal rekvisita och kostym framför Erik Hedenbo sin monolog.
Scenbyte. Max Jansson förbereder sin del i föreställningen medan Henrik Åkerblom riggar om scenen.

Mer läsning

Annons