Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De har järnvägen runt knuten

Precis i kilen mellan Mjölbybanan och Östra Storgatan står Hallsbergs enda kvarvarande banvaktsstuga. Där, inte ens tio meter från järnvägen, bor Roland och Monica Evertsson.

Annons
Längs spåret. Roland Evertsson och frun Monica bor i Hallsbergs sista banvaktsstuga, vid Motalabommarna. Trots att tågen nästan ”kör genom trädgården” störs de inte, Roland berättar att de stortrivs med sitt hem.

Det hjälper inte att den röda stugan är gullig, välskött och ligger vackert inbäddad i grönska. De flesta som passerar banvaktsstugan vid ”Motalabommarna” slås ändå av samma tanke: hur kan någon bo där?

Roland Evertsson ler när han får frågan. Han och frugan Monica har bott där bredvid spåret i 13 år. De hyr den kulturmärkta stugan av kommunen - och de stortrivs.

– Vi störs inte av tågen, inte ett dugg. Då är det värre med vägen, där gasas det på förskräckligt emellanåt, säger Roland och pekar mot en lastbil som dundrar förbi.

Längs stugans ena gavel löper Östra Storgatan. På framsidan går Tisarleden förbi och på husets baksida finns järnvägen. Det enda som skiljer trädgården från spåret är ett vanligt rött trästaket.

– Tågen håller ingen större hastighet här, eftersom det är så nära stationsområdet. Det är ju värre för dem som bor ute på väster, menar Roland och lutar sig mot staketet.

Kollar klockan

Det börjar ”sjunga” i rälsen. Ett tåg är på ingång. Roland kastar en blick på klockan och konstaterar att det är 13.05-tåget från Mjölby. Han kan tidtabellen. Sen tillkommer godstågen. De har ökat i antal på senare år.

– Det blir en hel del. De har ju talat om att ta bort det här spåret i framtiden, när det nya dubbelspåret mot Mjölby är klart. Men jag vet inte hur det blir med det. För vår del får spåret gärna vara kvar.

Respekt

När tåget passerar är det så nära att Roland nästan skulle kunna sträcka ut handen och ta på det. Men det gör man naturligtvis inte. Respekten för järnvägen sitter i ryggmärgen hos de flesta hallsbergare.

– Vi har ofta barnbarnen här. De gillar att titta på tågen. Men de har aldrig ens försökt att gå ut på spåret. Det är väl som med barn som växer upp vid sjöar. De lär sig, menar Roland.

Plingande

Plingandet från järnvägsövergångens signaler upphör när tåget har åkt förbi, och bommarna glider upp. Bara detta ideliga plingande skulle få ganska många att bli ”galna” efter ett tag, inte minst om nätterna.

Men Roland bara ler igen:

– Nejdå, vi tänker inte på det. Och vi sover gott om nätterna, säger han.

Tidigare bodde Roland och Monica i Östansjö, ganska nära spåren där också. De har aldrig betraktat tågen och järnvägen som störande, snarare som trygghet där ljuden är en del av Hallsbergs vardag.

Lummigt. Banvaktsstugan vid Motalabommarna inbäddad i lummig sommargrönska.

Mer läsning

Annons