Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyska fläsket tog knäcken på Odensvi

 – Grisuppfödning är rena Ebberöds bank, det kostar mer än vi får tillbaka. Nu får det vara nog, det kommer inte att bli bättre har jag insett till sist.

Annons
Ger upp efter 15 år. Stina Olovsson avslutar en epok med känslor av lättnad och sorg.

Stina Olovsson har, tillsammans med maken Kjell, haft grisuppfödning på Odensvi gård utanför Vretstorp i 15 år. De tog över Stinas föräldragård, som haft grisar i ytterligare 30 år. Egentligen hade de tänkt sluta redan för två år sedan. Men som så många gånger förr intalade de sig att det kommer en vändning.

Vi träffar Stina och Kjell i ett fikarum i anslutning till stallarna. På väggen hänger en affisch med en kvinna som ömt kramar en gris.

Det är en reklamaffisch från 2001 för tidningen Svensk Gris. En rad käcka citat om grisnäringens framtid pryder affischen. Kvinnan på bilden är Stina.

– Ja, suckar hon vemodigt. Det var en sån där positiv kampanj om att nu måste vi tro på framtiden. Och det försökte man ju. Håll ut, det kommer att bli bättre, har vi alltid fått höra. Men nu tror hon inte längre på de fromma förhoppningarna. För två veckor sedan beslutade de sig för att avsluta den halvsekellånga grisepoken på Odensvi gård.

– Ekonomin var urkass redan tidigare, men när det tyska dioxinköttet vällde in och fick priserna att rasa var det nog, säger Stina.

För 15 år sedan, när de övertog gården, fick de 12 kronor/kilo för fläsket.

Nu har det gått under 10 kronor. Kostnaderna har inte minskat, foder och elpriser gör kalkylen hopplös.

– Det kostar oss 1 300-1 400 kronor att producera ett slaktsvin. Med dagens priser får vi kanske runt 800 kronor.

Egen spannmålsproduktion används till grisarnas foder. Som läget är nu innebär det ren kapitalförstöring att ge det till grisarna, de får bättre betalt för spannmålen direkt.

– Jag är så förb-t trött på den svenska dubbelmoralen, säger Stina uppgivet.

– Å ena sidan ställer politikerna höga djurskyddskrav som kostar oss stora pengar jämfört med konkurrentländerna. Å andra sidan ratar stat, kommuner och landsting vårt kött och köper in det billigaste som går att hitta, utan djuretiska hänsyn.

– Och så detta patologiska intresse från myndigheterna för kontroller och blanketter. Ingen anar vilket arbete det innebär.

Hon beskriver beslutet att sluta med grisar som både en lättnad och en sorg. Lättnad för att hon inte längre behöver utföra ett meningslöst och förlustbringande arbete.

– Sorg för att Sverige har en så fin svinproduktion, som inte ens kan hävda sig i det egna landet.

De har försökt nå ut till konsumenterna via bondebussen men med klent resultat. Konsumenterna sätter priset främst, är deras erfarenhet. Alla talar om etik och djurskydd men ingen vill betala för det.

– Importen av det tyska dioxinköttet är det slutliga kvittot på att svensk djuromsorg inte är värd någonting, säger Stina.

Till sommaren går de sista grisarna till slakt från Odensvi gård. Framtiden handlar om får (lammkött, fårskinn och garner), bed och maskintjänster. Och stora lokalytor att hyra ut.

Inte helt tryggt, medger makarna Olovsson, men något tryggare sedan gårdens stora förlustkälla stängts igen

Svensk gris - utkonkurrerad av tyska släktingar.
Framtiden. Stina och Kjell Olovsson har restaurerat ett hus på gården till bed&breakfast och gårdshandel med fårskinn, garner och liknande.

Mer läsning

Annons