Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte modigare än andra

Birgitta Stenefjord ska snart bli mormor. Det har hon berättat mycket om i sin oktoberblogg på NA:s webbsida. Hon har också öppenhjärtigt delat med sig om sin vardag som kroniskt sjuk i cancer.
-Jag struntar i om jag har tio ellerhundra tumörer, så länge jag mår bra.

Annons

Hon är inte modigare än andra, hon ängslas också inför en behandling, gråter ibland och ont har hon, mer eller mindre. Birgitta Stenefjord skulle aldrig säga att cancern har gjort hennes liv bättre. Hon skulle gärna slippa den men fick inte välja.

Det syns inte på henne att hon har cancer, märks inte. Det som märks är hennes humor, värme – och något slags rastlös förväntan – om några veckor väntar hon sitt första barnbarn.

Oktober är en rosa månad, de färgsprakande höstlöven till trots. Rosa band, reflexer, armband, insamlingar och galor, det är en månad med extra fokus på bröstcancer, sjukdomen som egentligen är ett samlingsnamn på olika former av cancer som drabbar just bröst.

Alla vet någon: En vän, en dotter, en syster, en mamma eller arbetskamrat. Att stödja forskningen om bröstcancer känns viktigt för väldigt många.

Birgitta Stenefjords mamma dog av bröstcancer och drygt ett år senare, 1994, fick Birgitta sin diagnos. Hon opererades, fick återfall sex år senare, opererades igen. 2004 upptäcktes metastaser i hennes skelett och lever. Hon har gått igenom många behandlingar – cytostatika, strålning, skelettstärkande mediciner – för att tumörerna ska bli mindre. För de försvinner inte, Birgitta har kronisk cancer.

Just nu vilar kroppen, lite sliten av alla mediciner, som hon säger.

Under oktober bloggar Birgitta på NA:s hemsida. Det handlar en del om hennes sjukdom och arbetet i Bröstcancerföreningen Hilda i Örebro. Mest skriver hon om sin vardag, den mitt i livet, själva levandet. För hon är ju inte sin sjukdom.

I mitten av september fyllde hon femtio och ville fira med en riktig fest i stället för att resa bort.

– Sommaren var tuff med febertoppar och smärta så vi var tveksamma. Vågade vi bjuda till fest och fixa och sedan kanske vara tvugna att ställa in?

De vågade och bara ett par veckor innan femtioårsdagen sjönk febern och smärtan ebbade ut. Festen blev precis som Birgitta hade hoppats, med släkt och vänner i en salig blandning, mat, öl, vin och mycket skratt. Och mycket känslor.

Efter febertopparna i somras är hon sjukskriven. Hon vet aldrig riktigt hur en dag ska bli. Det kan kännas jättebra när hon vaknar och sedan kan smärtan komma efter några timmar. Men hon sitter inte med armarna i kors för det. Hon bloggar, tar bilen ner till Rynningeviken med hunden Lacki och går där och njuter av sin älskade natur. Fotograferar och försöker göra något av bilderna. Hon har samlat dem till en vacker bok, gjort vykort av ett vasstrå format till ett hjärta i en vattenspegel.

Naturen ger henne kraft, liksom familjen, inte minst tanken på det väntade barnbarnet.

– När jag fick veta att Hanna skulle ha barn fick jag hur mycket energi som helst och kunde till och med jobba lite under våren.

Nu tar hon det lugnt ett tag. Den 28:de oktober skulle hon ha åkt till Göteborg och varit med på den stora Bröstcancergalan, har fått biljetter och allt. Men samma dag har hon tid hos sin läkare, dels för att få skelettstärkande dropp och dels för att prata om en eventuell behandling.

Hon har så nära till skratt. Men det finns stråk av sorg i hennes ögon. Sjukdomen går upp och ner, kan plana ut. Nu är nu. I dag är en bra dag.

– Jag struntar i om jag har tio eller hundra tumörer, så länge jag mår bra, säger hon.

Fotnot: Förra året samlade Birgitta in närmare 14 000 kronor under oktober. Då gjorde hon små rosa band i cernitlera och lät hela vinsten gå till Bröstcancerfonden. I år orkar hon inte pyssla, men insamlingen pågår, så hittills har det gått lite trögt. Det är lätt att ändra på.

www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/Stod-oss/insamlingar/?collection=3864

Mer läsning

Annons