Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag ser döden som en befriare”

– Jag vill att det här samtalet ska föda tankar om att införa dödshjälp i lagen. Det är därför du är här.
Möt Erik som försökte döda sin fru av barmhärtighet.

Annons
Erik beskriver sig själv som en ordinär människa, men går med på att han kan upplevas som viljestark. Natten till den 17 februari försökte han att döda sin sjuka fru av barmhärtighet.

Den 83-årige mannen som möter i dörren tar sig fram med svårighet. Han är sjuklig och knäna har tagit slut. Men handslaget är fast, på gränsen till hårt. Blicken är vaken, intelligent, och han utstrålar både värdighet och pondus.

Lägenheten avslöjar att han följer med i sin tid. I vardagsrummet hänger platt-tv:n på väggen med tillhörande surroundanläggning. På skrivbordet står den bärbara datorn och en skrivare.

– Jag är inte uppkopplad mot internet. Det finns bara en massa skit där och jag är rädd för virus.

Fast prylarna betyder egentligen ingenting. Erik säger sig inte ha något att leva för – och han ångrar att han avbröt försöket att döda sin hustru den där februarinatten.

Men vi tar det från början – i det här fallet 40-talets Örebro.

Han var 18, hon 20 när de träffades på klassisk mark – Brunnsparkens dansgolv.

– Hon var så söt och snygg och det räckte med en blick på henne för att jag skulle fastna.

Paret gifte sig 1948 och samma år föddes deras dotter. De levde ungefär som andra familjer på den här tiden. Erik jobbade medan Anna skötte om hemmet i den tjänstebostad som de kom att bo i runt 35 år.

Umgänget var stort, men Erik var den som var mest utåtriktad.

– Jag höll på mycket idrott. Handboll, tennis, fotboll, simning, bandy … det mesta, säger Erik.

– Och så hade jag mina kurser. Jag läste nästan alltid något, oftast hade det med jobbet att göra men en del kurser var bara för skojs skull.

Erik med blev med tiden chef, dottern tog studenten och läste vidare. Livet rullade på. Det hade sina vågdalar, men i stort hade den lilla familjen det bra.

Så fortsatte det en bra bit efter pensioneringen, då paret lämnat tjänstevillan och flyttat in i den lilla bostadsrätten i centrala Örebro.

Men med åren kom krämporna och Erik och Anna fruktade den tid då de skulle bli riktigt sjuka. De ville inte ligga samhället och de nära anhöriga till last och det de fick läsa och höra om äldrevården skrämde dem.

Tanken på att livet av sig tillsammans den dag de inte orkade längre föddes. De berättade bland annat om sina planer för dottern.

– Vi ville ha en tablett som vi kunde ta. Vi ville sitta i soffan, hålla varandra i hand och somna in tillsammans. Det var vår högsta önskan, säger Erik.

Det är här som han kommer in på debatten om dödshjälp.

– Ta gärna mig och Anna som ett exempel på varför det borde vara lagligt. Hon är på väg att bli dement och jag har mina krämpor. Varför kan inte vi få hjälp med att dö?

– Tänk om vi hade fått en sån där tablett av doktorn, vad mycket lidande vi hade sluppit då. Och den här stora rättsprocessen som sattes i gång …

Ser du inga problem med dödshjälp?

– Visst gör jag det. Men det borde finnas något sätt som gör att sådana som vi slipper att lida. Det är inte mig det är fel på, det är lagen. Det är vad jag vill få fram med den här intervjun.

Väl medveten om vad lagen säger tog Erik saken i egna händer när Anna blev allt sämre. Han sökte på internet efter olika sätt att ta livet av sig.

– Det fanns hur mycket tips som helst.

Lösningen blev en värktablett som i tillräckligt stor mängd och i kombination med alkohol gör att man somnar in för gott. Erik, som drabbats av både hjärtinfarkter och slaganfall, hade inga problem att få tabletten utskriven i sitt namn.

Sedan gick Erik – som aldrig smakat en droppe starkt – till Systembolagets för första gången någonsin och köpte en flaska sprit.

Det här skedde under hösten 2009 och i januari skrev han klart avskedsbrevet. Ingenting lämnades åt slumpen, allt var väl förberett.

I det här läget var Erik helt utsliten. Visserligen hade han god hjälp av hemtjänsten och sjukvården, men han skötte Anna dag som natt. Hon hade fysiska besvär och var förvirrad, på gränsen till dement.

– Jag fick nästan aldrig sova, säger han.

Natten till den 17 februari var extrajobbig och Erik beslutade sig för att nu var det dags. Men han orkade aldrig genomföra det han planerat så noga. Han tog varken livet av Anna eller sig själv, som det var tänkt.

I stället lät han henne ligga till förmiddagen då han berättade för en sjuksköterska vad han hade gjort.

Anna fördes i ilfart till USÖ. Senare visade det sig hennes liv aldrig var i fara, eftersom hon bara fick i sig en mindre dos av den blandning Erik gett henne.

I dag ligger Anna på ett vårdhem och Erik besöker henne varje dag, sitter hos henne flera timmar på eftermiddagarna.

– Jag har lovat att jag inte ska göra om det jag gjorde. Jag älskar henne och vill hennes bästa. Så har det alltid varit.

Ångrar du dig?

– Jag ångrar att jag inte fortsatte att mata henne, för det har blivit precis som jag fruktade. Hon bara ligger där i sin säng och vill hem.

Erik har en stark misstro mot äldrevården.

– De har för mycket att göra på sådana där ställen och många som arbetar i vården passar helt enkelt inte för ett sådant jobb, slår han fast.

Erik fruktar att själv få ligga där en dag när kroppen inte orkar mer. Döden däremot är han inte det minsta rädd för.

– Jag ser den som en befriare.

Erik är ingen knäckt man. Han kämpar för sin hustru, står för vad han har gjort och kostar på sig ett skratt då och då under intervjun. Men lusten att leva finns inte längre. Han är gammal, trött och sjuk och Anna finns inte hos honom längre.

– Så länge hon lever ska jag fortsätta kämpa. Allt jag vill är att hon ska få sluta så fort som möjligt och på ett naturligt sätt. Själv jag kan inte leva enbart för barn och barnbarn, de har sina egna liv.

Kan du tänka dig att avsluta livet för egen hand?

– Nej, svarar han snabbt men ändrar sig sedan.

– Om jag är klar i huvudet och det blir för jäkligt kanske jag hittar på något.

Fotnot: Erik och Anna är påhittade namn.

Mer läsning

Annons