Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag tyckte inte att det varett tungt missbruk då”

Annons

Han är inte ens 30 år men har levt ett liv kantad av död och misär. Idag ser han något annat. Där här är berättelsen om David – en av Örebros alla missbrukare.

Han säger det direkt. Det finns inget i hans uppväxt och bakgrund som han kan skylla på. Inga missbrukarproblem i familjen och ingen flykt från trasiga barndomsförhållanden.

Det har bara blivit så. När jag frågar hur allt började målas bilden upp av en trött högstadiekille på en skola någonstans i Örebro.

– Jag började dricka alkohol och röka hasch i sjuan eller åttan. Då var det mest på helgerna och jag fattade inte alls att jag då var på väg in i ett missbruk. Jag tänkte att så gör väl alla?

Skoltiden handlade om att festa så mycket som möjligt och knappast om betyg och lektioner. På rasterna rökte han brass. Senare hoppade David av gymnasiet under andra året.

När han inte satt av tiden i skolan var det andra intressen som gällde. David var under tonårstiden elitidrottare och reste landet runt för att delta i cuper och SM-tävlingar. Han minns speciellt en helg när han var 15 år.

– Det var tävling både lördag och söndag och jag hade varit ut och supit och rökt på under lördagskvällen med de äldre kompisarna. När det sen var dags för tävling på söndagen spydde jag vid tävlingsplatsen medan de andra 15-åringarna stod med sina mammor och pappor bredvid.

Fortfarande var missbruket inte det som dominerade tillvaron, något som kontrollerade Davids liv. Men åren efter gymnasiet kom att förändra allt.

David drog ut i Europa och vidare till Norge för att jobba som byggnadsarbetare. Där rökte han hasch varje dag, käkade konstant piller och började redan här testa tyngre droger. Nu snurrade allt fortare. De pengar han tjänade i Norge åkte han hem och brände i Örebro varannan helg.

För sju år sen kom så det slutgiltiga slaget. David var utomlands med några av sina vänner när han blev tagen av polisen. Där satt han i häktet, ensam under lång tid. 23 timmar om dagen med en betongvägg som sällskap.

En dag berättade hans advokat att han bästa vän dött i en överdos på vandrarhemmet dagen efter David gripits av polisen. Då släppte David allt som hade med den riktiga världen att göra.

– Det var en jävligt tuff tid och jag trodde först inte på vad advokaten sa. Fattade inte att jag aldrig skulle få se honom igen. Vad hände hänt om polisen inte tagit mig? Då hade jag ju funnits där i samma rum.Följden blev att David tappade all respekt för sig själv. Det fanns ingen broms längre. Inga värderingar som var viktiga och till begravningen kom han som ett tomt skal.

I min värld borde du ha reagerat tvärtom?

– Jo man kan tycka det men så blev det inte. Efteråt har mina drogfria vänner sagt att de inte nådde ändå fram till mig. Att jag inte fanns där.

På rasterna satt han i byggbaracken och sköt i sig heroin på toan medan de andra fikade utanför. Men fortfarande fanns inte insikten.

– Jag tyckte inte att det var ett tungt missbruk då. Jag har barndomsvänner som blev heroinister vid 18 års ålder och jag hade svårt att acceptera att de redan var fast i något så allvarligt. Ändå såg jag inte var jag var på väg. Så här i efterhand inser jag att skillnaden inte var så stor.

Men var det aldrig någon som kom på dig?

– Nej. Klart att folk säkert misstänkte men jag blev aldrig avslöjad. Det är mycket skit i byggbranschen med alkohol och inte minst amfetamin och flera av jobben var självständiga. Företagen ville att du skulle vara där 7-16 och göra ditt jobb. Vad som hände sen, sket de i.

David sjönk längre och längre ner och heroinberoendet blev något som slukade allt. Istället för att gå upp vid sex på morgonen ställde han klockan en kvart tidigare för att kunna sätta en spruta i armen innan jobbet. Heroinet blev en daglig rutin som vilken annan.

Jobben blev färre och istället började David sälja knark. Snart visste alla att hos David fanns det hasch, valium och rohypnol att köpa och ”vännerna” blev många. Men när han åkt fast har det endast handlat om mindre förseelser.

– Jag har haft en jävla tur och polisen har missat mycket. Eller tur och tur förresten. Det hade kanske varit bättre om jag fått mig en rejäl bränna då.

Nu är David ren sen tre år tillbaka och går på subutex. Processen att komma ur beroendet har skett gradvis och han menar att det inte finns en väg som är lika för alla.

– Man måste bli klar med drogerna, känna att man själv vill sluta. Annars spelar det ingen roll vad vänner, polis eller socialen säger.

För David var det sveket mot sina nära och kära som blev vägen ut. Men också det stöd han kände från sin familj och vänner som fanns där när han behövde det. Nu håller han på att bygga upp ett förtroende igen och varje dag är en kamp. En kamp för att lämna en värld av död och misär. En svinig värld som han själv beskriver det.

– Idag är min problematik inte lika påtaglig som förrut men jag har mina ärr på armarna efter tusentals nålstick. Det gör mig påmind precis som den hepatit C jag bär på, säger David om den dödliga sjukdomen som 90 procent av alla svenska injektionsmissbrukare har.

Så kampen är inte över?

– Det här är absolut inte över än. Man måste bestämma sig vilken människa man vill vara. Samtidigt vet jag att jag bara är ett snedsteg från att vara tillbaka igen. Det är jävligt jobbigt. Men jag försöker sätta upp mål för livet, stora som små. Bestämma mig för vem jag vill vara, var jag vill vara och hur jag vill att andra ska uppfatta mig.

Idag sätter sig inte David i duschen för att ta en sil innan jobbet. Nu gör han matlåda istället. Och har börjat leva igen.

– För varje dag som går blir jag starkare som människa och upplever saker i livet som gör det värt att leva. Att kunna gå på bio och komma ihåg filmen efteråt eller att spela fotboll. Det gäller att fylla dagen med något konstruktivt och att känna sig behövd i sin tillvaro. Var den än är.

Fotnot: David heter egentligen något annat.

Mer läsning

Annons