Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man kan inte låta motgångarna ta över"

Maria Ekman och båda hennes söner klarade sig – men inte hennes man. Nu berättar de om åren efter tsunamin, hur man går vidare, och om att sluta fundera på om och men och varför.

Annons

Klicka på bilden ovan för att höra Robin Bergius berätta om tsunamin.

Runt matsalsbordet hemma i villan i Karlskoga sitter Maria Ekman med sönerna Olle, 18 år och Robin, 25. Med är också Marias sambo Patrik Andersson. Tio år har gått sedan den där annandagen 2004 då tusentals miste livet i tsunamin. Marias man Jan-Åke, ”Nocke”, Ekman var en av dem.

Maria och Olle, som dagen innan hade bränt sig i solen, hade valt att åka på en guidad tur till ett tempel i bergen. Robin och Nocke var kvar vid hotellet, hade tänkt att ligga på stranden och bada. Men så blev det inte. Jättevågen sköljde in över Khao Lak tidigt på morgonen. Robin överlevde men Nocke drunknade. Tempelturen räddade förmodligen Maria och Olles liv.

Vad hade hänt om de valt att vara vid havet i stället? Hade de kunnat göra något annorlunda? Om och men hängde med den första tiden.

– I början ältade vi det här .., börjar Maria.

– Ja, säkert 4 000 gånger, avbryter Olle med ett snett leende.

– Men det finns ingen skuld i det här, fortsätter Maria. Det var moder natur ...

Robin klarade sig genom att simma. Han forsade fram i massorna, var nära att drunkna, kom upp igen, blev sönderlagen, än i dag har han märken på kroppen efter plankor med spikar som borrat sig fast i skinnet. Nocke försvann i vågorna, hittades till slut och kunde identifieras först tre månader senare.

Maria och hennes pojkar kom hem dagen före nyårsafton. Tacksamma för all hjälp de fått av thailändarna men med en stor ovisshet. Länge hoppades de att Nocke skulle ha överlevt. Jullovet tog slut och terminen började.

– När jag hämtade Olle en dag efter skolan sa han: ”Visst kan man simma i två månader”, berättar Maria och tittar på Olle som sitter bredvid.

Så starkt trodde åttaåringen att hans pappa levde, att han på något sätt skulle klarat sig. Det spelade ingen roll vad de andra i klassen sa.

Men till slut fick de dödsbeskedet. Några månader senare kom Nockes guldkedja och vigselring i ett brev till polisstationen i Karlskoga. Guldkedjan har Olle numera om halsen.

På årsdagen efter katastrofen återvände de till Thailand. Och sedan blev Thailand Maria och Olles andra hemland i fyra år. Maria startade en bröllopsagentur ”Paradise weddings”. Tanken var att ordna sådana bröllop som hon och Nocke skulle vilja haft. Vintermånaderna var de borta. Olle gick i skolan där nere. Maria träffade Patrik i samma veva.

– Fast först tog du mc-kort, säger Olle.

Han och Robin skrattar lite. Maria stämmer in, berättar att killarna brukar undra vilken bokstavskombination hon har. Men Maria förklarar också att hon har en speciell syn på livet. Den har hon alltid haft. Hon tycker man ska våga prata om döden, våga prata om hur man vill ha det. Hur ska livet gå vidare? Att framför allt våga fortsätta satsa, göra det man vill, träffa en ny kärlek, starta ett företag. Leva livet fullt ut.

När Olle skulle början nian insåg Maria det ohållbara i att bo i Thailand på vintrarna. Olle hade inte fått något slutbetyg, han behövde gå färdigt grundskolan hemma i Sverige. Nu läser han på gymnasiet. Robin har skaffat familj, har en lite son och en bonusdotter. Maria har öppnat delikatessbutik i Karlskoga. Patrik flinar, påpekar att Maria har ingen startsträcka.

– Hon bara lyfter.

Maria skrattar, konstaterar att livet går vidare.

– Man kan inte låta motgångarna ta över. Om jag hade grävt ner mig då hade inte barnen fått ett bra liv, säger hon.

Mer läsning

Annons