Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Berättade om skilda världar

Mor och dotter bjuder på sig själva och många skratt i Fylstakyrkan trots det allvarliga ämnet som är att våga prata om psykisk ohälsa.

Annons
Föreläste tillsammans. Angelica Larsson har diagnosen Asperberger och med mamma Anette Andersson berättade hon om hur deras liv påverkas av detta.

Hur är det att leva i en familj med psykisk ohälsa? Angelica Larsson från Fjugesta har två yngre syskon. Att samsas i familjen har inte alltid varit lätt. Angelica började vara borta från skolan i tredje klass eftersom hon bland annat har svårt att sortera sinnesintryck.

– Jag har alltid tyckt att det var roligt att gå i skolan men det tog energi så jag började vara hemma, berättar Angelica.

– Vi hade möten med skolan som sa att hon är jätteduktig. ”Men hon är hemma jämt”, sade jag, berättar mamma Anette och tycker inte att grundskolan hjälpte henne och Angelica.

Så småningom fick Angelica diagnosen asperger vilket kan innebära väldigt skarpa sinnen som lukt, smak, känsel och hörsel. Minnet är bra, ibland fotografiskt. Hjärnan får ta in mycket ”saker” och det är inte lätt att sortera. Maniska tankar och upprepade handlingar som att tvåla in händerna eller att gå runt på ett visst sätt i rummet skapar trygghet och rutin. Men det skapar också problem för andra i familjen.

– Mamma förstörde ”tryggheten”så jag blev väldigt arg och fick utbrott, berättar Angelica.

Det fortsatte med ätstörningar. Angelica vägde ett tag bara 35 kilo och var 170 centimeter lång. Det var nära till inläggning på sjukhus. I stället blev det skolbyte som var positivt i början men frånvaron fortsatte ändå. Det slutade med ett akutbesök på BUP, barn – och ungdomspsykiatrin och antidepressiv medicin.

Som 14-åring fick Angelica diagnosen asperger. Efter det fick hon tillgång till rätt hjälp och kunde läsa in alla skolämnen för att bli godkänd i högstadiet.

– Sista provet var att sticka en vante för att bli godkänd i textilslöjd, säger Angelica och skrattar.

Hon fick hjälp att kolla upp lämplig gymnasieskola. Sökte och provbodde i Tidaholm, natur med asperger-inriktning.

– Lekebergs kommun godkände det med en gång och det var kanske för att de kände att de inte hade hjälpt oss förut, tänker Anette.

Både Angelica och Anette berömmer kontakten de haft med BUP. I dag måste kontakten gå via unga vuxna och det är sämre.

– Som vuxen får man inte den hjälp man behöver, menar Anette.

Angelica är nu 19 år, bor med mamma och syskon i Fjugesta, och läser första terminen på socionomlinjen vid Örebro universitet.

– Utan kontakten med BUP och sjuksköterskan Åsa skulle vi inte ha stått där vi står i dag. Hon hjälpte oss att förstå varandra, säger hon och tittar kärleksfullt på sin mamma.

Underhöll. Mia, Andreas och Yngve spelade och sjöng när Hjärnkoll bjöd på en föreläsning i Fylstakyrkan.

(H)järnkoll finns i länet

Riksförbundet (H)järnkoll är en ideell organisation som arbetar för ökad öppenhet kring psykisk ohälsa.

Målet att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt.

Drivs av Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, som är ett nätverk av tolv patient-, brukar och anhörigorganisationer.

Har bildat en förening i Örebro län som fortsätter att driva verksamheten med attitydambassadörer efter projekttidens slut den 30 juni.

Mer information finns på www.hjarnkoll.se.

Mer läsning

Annons