Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För Dzeneta i Kumla är gripandet ingen tröst

Såren rivs upp på nytt. Kumlabon Dzeneta Ribic har både gråtit och jublat sedan beskedet om Ratko Mladic gripande kom. Hon förlorade nära anhöriga i den etniska rensningen.

Annons
Dzeneta Ribic har både gråtit och jublat sedan beskedet om Ratko Mladic gripande kom. BILD: ANDERS SVENSSON

Nära 20 år har gått sedan Dzeneta och hennes familj kom till Sverige. I dag är hon etablerad med familj och jobb i Kumla. Men de svåra minnena finns kvar. När Ratko Mladic greps revs såren upp på nytt.

– Jag grät i morse, berättar hon för NA på fredagsförmiddagen och fortsätter:

– Min arbetskamrat är också från Bosnien. När vi fick reda på att Mladic var gripen sprang vi ut i korridoren och skrek. Våra svenska kollegor undrade vad vi höll på med.

Men även om en omedelbar reaktion har varit starka känslor är Dzeneta tillbakahållen i sin analys av läget sedan nyheten fått smälta in:

– Det handlar mycket om politik. Tydligen är det serbiska folket redo för att Mladic skulle gripas nu. Vad jag förstår hade han kunnat sättas fast långt tidigare.

– Ur rättviseperspektiv känns det bra att han är fast, men för alla som lidit på grund av vad han gjorde i Bosnien är gripandet ingen tröst. Det finns fortfarande så många frågetecken, så många människor som aldrig hittats utan bara är borta, som min gammelmormor.

Oförberedd på krig I april 1992 var Dzeneta Ribic 16 år. Hon levde tillsammans med sin mamma, pappa, syster och bror i staden Foca i sydöstra Bosnien. I staden hade hon också många nära släktingar, bland annat mormor, morfar och gammelmormor. Familjen är muslimer.

När kriget startade var staden helt oförberedd. De serbiska styrkorna kunde ta den utan strid.

– Mamma, pappa, min syster, min bror och jag lyckades fly, men det var så svåra förhållanden att vi kom bort från varandra. Sådan tur var återfann vi varandra senare, berättar Dzeneta Ribic och fortsätter:

– Men alla hann inte fly. De fördes bort till koncentrationsläger.

Dzenetas morfar var en av dem som fördes bort. Först för ett par år sedan återfanns hans kvarlevor i en massgrav.

– Vi fick reda på att det verkligen var morfar genom dna. Gammelmormor vet vi fortfarande inte vad som hänt. Hon är bara borta. Vi har försökt att fråga, men ingen vill säga något, berättar Dzeneta.

Dzenetas pappa Halid Hadzimusic är på plats i sitt gamla hemland. Han åkte ner tidigare i veckan för att försöka förhandla med politikerna i Foca. Familjen äger mark vid floden som rinner genom staden. Staden har tagit marken och använder den som grustag. Dzenetas pappa är på plats för att försöka förmå politikerna att stoppa det.

– Vi blev oroliga för pappa när vi hörde att Mladic gripits eftersom Foca ligger i den numera serbiska delen. Vi ringde pappa, men tydligen hade nyheten inte fått spridning där då. Allt var lugnt, berättar Dzeneta.

I framtiden har hon svårt att tänka sig att flytta tillbaka.

– Det är fortfarande så instabilt och rörigt där, säger hon.

Mer läsning

Annons