Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lämnar sin post efter 45 år

Det finns i dag inte många som Leif Linby. Som arbetat på samma arbetsplats i 45 år, utan tankar på att byta till något annat. Från och med tisdagen byter dock Leif från att titulera sig brevbärare till att bli pensionär.

Annons
Leif Linby

Åttaårig folkskola och sedan direkt jobb på posten vid 16 års ålder. En snabb väg in i det yrke som skulle komma att följa Leif Linby hela vägen fram till pensionen.

– Jag ville igång och jobba och talade med postmästaren, sen minns jag att jag började på en fredag.

Postkontoret låg på Skolvägen och de första 21 åren hade Leif cykeldistrikt i centrala Kumla. Det blev en hel del lyft och spring i trappuppgångar.

– Men kroppen har hållt bra ändå, jag har inga kännbara förslitningsskador. Fast när man kom upp lite i åren var det skönt att byta till bil, säger Leif Linby som nu i 24 års tid kört ut post i Hällabrottet.

Visst har det funnits en och annan vinterdag, inte minst under den gångna vintern, då det har känts motigt att gå till jobbet. Men annars beskriver Leif sitt jobb i positiva ordalag som fritt och med goda arbetskamrater.

Fram till 1994 arbetade brevbärarna på beting, vilket betydde att de började klockan 5 på morgonen och sedan fick gå hem när de var klara för dagen. En skön frihet kan tyckas, men Leif välkomnade istället de fasta arbetstiderna som infördes efter 1994.

– Betinget skapade en oerhörd stress, det blev en tävlan mellan oss vem som snabbast klarade sitt distrikt. Den stressen var skön att slippa sen när vi fick fasta arbetstider.

De handskrivna breven har blivit allt färre med åren, men postmängden i sig har inte minskat.

– Nästan alltid är det något extra. Vid löningstider är det mycket reklam. Förra veckan delade vi ut Ikea-katalogen och den här veckan kommer valsedlarna som ska ut till alla. Här i Kumla är vi också fortsatta ensamma om att dela ut posten, eftersom inget annat postföretag finns här.

Så den oundvikliga frågan: Hur kommer det att kännas att efter 45 år inte längre gå till jobbet?

– Konstigt. Och tomt. Jag får nog tänka på det som en förlängd semester i början. Jag ska promenera mycket och ha fasta rutiner på dagarna.

Blir saknaden efter jobbsnack allt för stor kan Leif Linby alltid gå till Sveas, där äldre brevbärare träffas första måndagen i varje månad. Och visst finns tankarna på de sköna delarna med pensionärslivet där också:

– Tänk, först åren i skolan och sedan jobbet, det här är ju faktiskt första gången i vuxen ålder som man är helt fri att göra det man själv vill! Nu kan jag resa ned till barn och barnbarn i Skåne så ofta jag vill. Kanske det rent av blir så att vi flyttar ner dit, Skåne är underbart vackert.

Mer läsning

Annons