Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

" Sverige är jättefantastiskt"

Det första som möter i den stora hallen är flera par skor och sandaler. NA hälsade på i Frejgården, där Kumla kommun i maj inledde sitt mottagande av ensamkommande flyktingbarn.

Annons
Glädje i Zlatanland. Saadam har lämnat tillvaron i Somalia bakom sig och satsar nu allt på en framtid i Sverige. Hans rum på Frejgården pryds bland annat med bilder av fotbollsidolen Zlatan.

Frejgården ligger anonymt i en skogsbacke i Oppegård i Kumlas norra bostadsområden. En rymlig enplansbyggnad, och helt nymålad. De första ankommande till boendet i maj fick som sommarjobb att måla huset.

Ett annat jobb som initierades av personalen var att hämta havererade cyklar från kommunens förråd, där den som lagar upp cykeln sedan får behålla den som sin egen. Därav finns nu flera hel- och halvfärdiga cyklar ute vid cykelstället.

Tio pojkar

Frejgården erbjuder 9 platser för pojkar i åldern 15-18 år. För närvarande bor tio pojkar där.

Rakt fram ligger tv-rummet, som är ett av de gemensamma rummen för Saadam, Henok och de andra.

Henok virar in sig i en yllefilt innan han sätter sig i soffan.

– Jag fryser ofta. Och har nyss varit förkyld, säger Henok.

Han kom till Sverige från Eritrea i mars, har en nyfiken blick, spricker ofta upp i ett stort leende och pratar redan förvånansvärt bra svenska.

– Det är det som gäller nu först, att lära sig svenska. Sedan vill jag gå gymnasiet, fast jag vet inte än vad jag vill läsa där.

Känner sig trygg

Nej, Henok vet egentligen inte mycket alls ännu, om sitt nya hemland, om vad han vill göra med sig själv och sitt liv. Flera av hans frågor har han gemensamt med snart sagt alla 17-åringar, som befinner sig mitt emellan barn- och vuxenlivet.

Men en sak vet Henok:

– Sverige är jättefantastiskt! För jag känner mig trygg här.

Svårt att sova

Det är nu och framåt som gäller för grabbarna. Ankomsten till Sverige har gett dem en nystart. De pratar inte gärna om det som har varit och om anledningarna till att de flytt från sina hemländer.

Jahanzeb kommer från Afghanistan, och har till skillnad från Henok ännu inget uppehållstillstånd. För några veckor sedan fick han sällskap av en landsman, som sitter intill honom och är den mest tystlåtne i gruppen.

Jahanzeb lutar sig fram och talar fort.

– Jag har ibland svårt att sova på nätterna, och då kommer tankarna. Ibland måste man trots allt tänka tillbaka. Två gånger har jag varit till en psykolog. Det var nog bra, men helst av allt vill jag bara glömma allt som varit.

Umgås med andra

Han försöker hålla sig sysselsatt. Efter skoldagens slut på SFI (Svenska för invandrare) spelar han tv-spel, använder gymredskapen som finns i ett separat hus på gården, eller umgås med de andra.

– Fast ibland blir det ändå att man bara sitter och har tråkigt. Särskilt nu då vädret blir allt sämre. En bra sak med sommaren var att vi spelade fotboll i stort sett varje kväll, säger Jahanzeb och gör en gest med armen nedåt den fotbollsplan som finns intill gården.

Fotbollsspråket

Dit kom även infödda svenska ungdomar, fotboll är ett språk som alla förstår, och minnena av de där sommarkvällarna dröjer sig kvar.

– Nu ett tag har det blivit svårare att träffa svenskar, men det blir väl bättre när jag börjar gymnasiet, säger Henok.

Vårt samtal avbryts av att föreståndaren för Frejgården kommer med matkassar. Alla hjälps åt att bära till det gemensamma köket.

Tränar på matlagning

Dagen efter vårt besök ska Henok ansvara för matlagningen. Då står injera på menyn, en eritreansk kycklingrätt.

– Jag är inte vidare bra på matlagning, men jag tränar! säger Henok, och levererar ännu ett brett leende.

Saadam, från Somalia, visar sitt rum. En vind kommer in från det öppna fönstret och får gardinerna att röra sig i korsdraget. På väggen sitter bilder på Zlatan och andra högaktade fotbollsspelare.

Personlig prägel

Alla har egna rum, mer eller mindre möblerade. Tanken är att de själva ska få bestämma inredning och sätta sin personliga prägel på rummen och på Frejgården, den plats som ska vara deras bostad fram till minst den dagen de fyller 18 år.

Frejgården är att likna vid ett vandrarhem, med den skillnaden att de som bor där även får hjälp in i det svenska samhället av den personal som finns där.

Mer läsning

Annons