Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läsarna bjuder på sina klassiska lumparminnen

Efter 200 år går den svenska värnplikten i graven och berättelserna om lumparlivet blir ett minne blott. Nu bjuder några av NA:s läsare på sina klassiska lumparhistorier.

Annons
Lumpen beskrivs ofta som väntans tid. Under en övning 1990 träffade NA på den här granatkastargruppen som just avslutat sin insats. Vapnet fick bli klädhängare och Tomas Lindqvist från Lindesberg tog sig en tupplur och Fredrik Ahl från Askersund funderade över när

Jag lämnade in min permissionssedel och skrev att min fästmö skulle ha barn. Ansökan blev beviljad. Och när jag kom tillbaka efter helgen så var det uppställning på led på morgonen och kaptenen frågade mej, ”Nå Simon vad blev det för kön på barnet?” och jag svarade, ”vadå för kön, det vet väl inte jag?”.

”Ja, blev det en pojke eller flicka”, skrek kaptenen och jag svarade igen, ”att det vet inte jag”.

”Men din flickvän skulle ju ha barn?”.

”Ja. Om nio månader”.  

Då gapskrattade kapten och sedan låg jag bra till hos kapten resten av tiden.

”När jag gjorde lumpen på 60-talet så försökte jag alltid, med olika framgång, att komma undan. Vår kapten var en dum fan. Alla var lite rädda för honom, en gammal stridis som han var.

/Simon

Läs ett helt uppslag med läsarnas lumparhistorier i tisdagens papperstidning.

Mer läsning

Annons