Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marianne minns Afrika

Hon är präglad av sina missionärsår i Afrika och alla möten med människor.– För mig är Gud så mycket större än alla inhägnader av samfund, säger Marianne Johansson.

Annons
- Jag tycker illa om ”skjutjärnsjournalister” och dreven efter politiker och kändisar, säger Marianne Johansson, missionär och journalist, Fjugesta.

Pappan dog när Marianne var sju månader. Mariannes mamma träffade senare en man från Askersundstrakten. När hon var knappt fyra år flyttade de till en liten röd stuga i Sollentuna. Mamma var hemma och styvpappan arbetade på LM Ericsson.

– Vi kom med i den lilla pingstförsamlingen. Det var jobb, gemenskap och söndagsskola. De inlemmade oss socialt och det kan man vara tacksam för. Alla tog ansvar för varandra under en fattig tid.

Familjen anställdes som vaktmästare i församlingens kapell. Det var jobbigt att vara pingstvän då. Mobbning förekom i skolan.

– Därför höll man sig till den miljö där man kände sig trygg.

Som 12-åring började Marianne på Stockholms högra allmänna läroverk för flickor och tog realen. Men hon skämdes för att vara pingstvän.

– Fast jag var inte tillräckligt stark för att gå i försvarsposition, så jag vek undan.

Marianne fick jobb på Filadelfiaförsamlingens förlag som kontorist och gled in i böckernas värld. 1939 träffade hon Olle ”mellan bokhyllorna” och de gifte sig 1940. Han skulle ut och missionera för pingströrelsen i Afrika. Men kriget kom emellan och först 1946 kom de iväg. Flyget från Bromma tog sex dagar på den tiden. Resan slutade i Burundi tio mil söder om huvudstaden Bujumbura.

– Vi trivdes, det var mycket bättre än jag trodde.

Marianne födde sin andra son, Bertil, 1948.

– Han blev en liten Afrikan som var vit på utsidan, säger hon med ett skratt.

Missionsresorna fortsatte i Kongo fram till 1969. Sedan stannade familjen i Sverige. Marianne fick jobb som familjeredaktör på den kristna tidningen Dagen.

– Det passade mig perfekt. Att skriva och prata med människor. Vi fick också mycket material från missionärer över hela världen och jag fick redigera texterna.

1974 fick Olle en stroke men Marianne fortsatte att jobba på tidningen. Faktiskt höll hon på och vikarierade ända tills hon var 84 år.

– Jag uppmanar verkligen alla som ska bli pensionärer att göra något. Stanna inte hemma.

Två ytterligare arbetsresor har det också blivit till Rwanda. Marianne hade fyllt 78 år vid den senare resan. Det har också blivit resor till Asien och Amerika.

– Och 2010 åkte jag tillbaka till Burundi och såg då skillnaden. Jag gick omkring med min gamla föreställning om Afrika. Men nu finns det både ”bilar och mobiler”.

– Församlingen har växt enormt. När vi kom 1946 var det en liten by med några hyddor. Nu finns det flera olika skolor och vill man se hela området får det bli med bil.

Läs mer om Marianne i lördagens NA.

Marianne Johansson gillar sin trädgård.

Marianne Johansson

Född: 1920 i Domsjö utanför Örnsköldsvik.

Bor: Radhus i Fjugesta sedan drygt 3 år.

Familj: Tre söner, Björn, Bertil och Per-Anders. Tre sonhustrur, sex barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Yrke: Missionär och journalist.

Intressen: Familjen, trädgården, skrivande och vänner.

Är mamma till Bertil Johansson, Fjugesta, som driver Västafrikahjälpen tillsammans med sin hustru Ingrid.

Mer läsning

Annons