Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bo Mannfolk har brunnit för brandkåren i Frövi – i 47 år

Redan som fjortonåring började han följa med på utryckningar och släcka bränder. I vintras gick kårchefen Bo Mannfolk i pension efter 47 års tjänst i Frövi deltidsbrandkår.

Annons
Bo Mannfolk har blivit ett välkänt ansikte i Frövi efter sina många år inom räddningstjänsten. Bilden längst upp är från 1971 där Bosse, 21 år gammal, befinner sig näst längst till höger i bild. Foto: Sofia Gustafsson, Frövi räddningstjänst och NA:s arkiv

Med blommor och hyllningar pensionerdes Bo Mannfolk tidigare i våras efter lång och trogen tjänst i Frövi räddningstjänst, en del av Nerikes brandkår.

Då hade han jobbat där sedan han fyllde 18, för 47 år sedan. Men engagemanget i brandkåren började bra mycket tidigare än så.

– En dag när jag var 13, 14 år gammal kom dåvarande brandchef, Arne Söderberg, till skolan för att bilda en pojkbrandkår, säger Bo Mannfolk, eller Bosse som han kallas av kollegorna.

Tanken var att pojkarna som deltog skulle gå bredvid, lära sig grunderna och delta i övningar.

Verkligheten var en annan.

– Nästan direkt fick vi åka med på utryckningar, jag var väl 14 år ungefär när jag var med och släckte min första skogsbrand.

Flera av deltagarna i pojkbrandkåren blev kvar även efter att de slutat skolan, däribland Bosse.

– På den tiden var arbetet ideellt. Det ändrades vid kommunsammanslagningen med Lindesberg på 70-talet.

För Bosse och de andra inom brandkåren i Frövi innebar det deltidstjänst med betalt.

– Det var tryggt med lönen men det blev väldigt annorlunda efteråt, mer strikt och så började vi med jour.

Innan det, under borgarbrandkårens tid, satt en utomhustyfon på brandstationens tak som ljöd över Frövi när larmet gick.

– Då kom de som var hemma springandes för att delta i släckningsarbetet.

Som barn innebar larmet från tyfonen att Bosse och hans kompisar slängde sig upp på sina cyklar och gav sig ut på en fartfylld jakt.

– På den tiden var brandbilen inte så snabb, speciellt i uppförsbackar gick det att cykla ikapp med den.

Genom åren har Bosse samlat på sig flera historier.

– En gång var det en man som hade fastnat i sopnedkastet, det var lite roligt. Han skulle krypa in till något fruntimmer men fastnade redan i öppningen där han blev hängande vid midjan. Det var 20 grader kallt ute den dagen och vi fick klippa loss honom, berättar Bosse.

– Jag tror han tyckte att det var rätt skämmigt, till och med norska tidningar skrev om händelsen.

Andra historier är inte fullt så muntra.

– Min bror förolyckades i en tågolycka. Jag var inte själv i tjänst den dagen men blev nyfiken när jag såg utryckningsfordonen och följde efter. Mina kollegor fick berätta vad som hänt.

Med så många år inom brandkåren har Bosse förstås även sett sin beskärda del av brännskador.

– Egentligen har vi klarat oss ganska bra från det i Frövi. Själv har jag fått brännskador en gång, när det brann på folkhögskolan i Fellingsbro och jag fick glöd i ansiktet, säger Bosse.

– Det värsta var såren efteråt, de gjorde mest ont.

Vidare minns han översvämningarna sommaren -75, hur brandmännen slet med att röja bråte i dammarna vid Frövifors.

Bosse berättar om åskväder som skapat småbränder i sådan takt att de knappt hunnit släcka den ena innan det var dags att ta sig an den andra.

Eller riktigt torra somrar när brandmännen fått sprida ut sig längs hela järnvägen, ända från Frövi till Arboga, för att släcka skogsbränder som skapas av gnistor från tåget och rälsen.

Men det finns en annan sida av myntet också.

– Det bästa är när vi visar upp oss på skolorna, där får barnen en att känna sig som en hjälte, säger Bosse.

– De ser på brandbilen och tycker att allt är så spännande och roligt.

Han kämpade länge med beslutet att pensionera sig.

– Jag har blivit lite mätt på det. Det är inte samma sak som när man var i sitt esse. Jag ville vara lite ledig, säger Bosse som trots pensioneringen från tjänsten som deltidsbrandman fortsätter med sitt andra jobb på BillerudKorsnäs.

Han har dessutom köpt en sommarstuga i Glanshammar som kräver en del tid och energi. Men nog kommer han sakna kollegorna.

– Det finns en fin sammanhållning i gruppen och vi har gjort en del resor tillsammans genom åren, vi håller kontakten.

Mer läsning

Annons