Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De flyttade från Frövi till Indien

Yes sir Mister Per!Lite ovant är det för Per Hillius att bli tilltalad så av sina gitarr­elever. Att en lektion är 45 minuter i stället för 17,5 som det var på Lindeskolan är också annorlunda men lyxigt.

Annons
Trygga som familj. – Vi vill visa barnen att man kan och får göra det man vill, säger Per Hillius, här tillsammans med familjen på Indiens självständighetsdag då tjejerna klädde sig indiskt.

Per och Marie Hillius med barnen Vera, sju år, och Irma, fem år, bor sedan första augusti i Indien. Per är musiklärare på en internationell skola som är känd för att satsa på kulturen.

– Det är sån skillnad mot i Sverige där alla som jobbar kulturellt alltid måste kämpa hårt för att behålla positionen, konstaterar han.

Per och Marie har alltid tyckt om att resa. Innan barnen föddes bodde de ett halvår i USA. När de förra vintern var till Thailand i sex veckor träffade de människor som tipsade om att jobba på internationella skolor. I januari lade Per in sitt cv på några hemsidor till intressanta skolor. Ett tag var Malaysia på gång, men i juni blev det klart med Kodaikanal International School i södra Indien.

Sedan gick allting väldigt fort. På sex veckor skulle allt praktiskt lösas med huset, bilarna, möblerna, visum, biljetter och skeppning av saker som inte gick att packa i resväskor.

Familjens nya hem är ett litet stenhus i byn Kodaikanal som ligger på en bergstopp 2 300 meter över havet. Klimatet är som i Sverige under sommarhalvåret, omgivningarna är vackra och drar till sig turister. Byn är uppbyggd med västerländska influenser och skolan grundades av en amerikan för hundra år sedan.

– Men det är absolut ett indiskt samhälle, även om de är vana vid folk från andra delar av världen.

På skolan går cirka 500 elever och all undervisningar är på engelska. Sjuåringen Vera jobbar hårt med språket och får jättebra stöd från kamraterna. En dag kunde hon rätt svar på mattelektionen om jämna och udda tal.

– Jag räckte upp handen och svarade. Då applåderade alla, berättar hon lite blygt.

Skoldagarna är långa, från halv nio till kvart i fyra. Och alla har läxa alla dagar. Även femåringen Irma som går i skolans barnomsorg.

Flickorna är nöjda med huset, sitt rum och kamraterna.

– Jag kan prata med dom om allting, fast jag pratar på svenska, förklarar Irma.

Lönen som Per har motsvara knappt 6 000 kronor i månaden. Men då står skolan för resan, båtfrakten, boendet, el och vatten. Dessutom sjukhuskostnader om det skulle behövas. Familjen får också äta lunch på skolan alla veckans dagar.

– Jämfört med en inhemsk lärare, som har cirka 300 kronor, har vi det bra ställt. Därför förväntas vi, mer eller mindre, att ha en hushållerska anställd. Genom det hjälper vi en familj att få en inkomst, berättar Per som känner sig lite obekväm i rollen som arbetsgivare.

– Det är lite jobbigt med hur vi ska förhålla oss. Vi är ju vana att alla är mer jämställda.

Men här ska vi vara väldigt tydliga med vad hon ska göra och när.

Det är mycket annat som är ovant också. Till exempel att handla allt över disk i små butiker. Vet man inte precis vad man ska ha så går andra emellan medan man tänker.

Något som barnen reagerat på är att det alltid finns ”någon annan” som plockar upp och att folk därför släpper skräp omkring sig.

En annan sak är den stökiga vänstertrafiken. Och bussarna väntar tills korna behagar flytta sig. Och så den starka maten, mest vegetarisk, förutom kyckling ibland.

– Vi har hittat en kontakt för att få bra ost, och så går det visst att få nötkött via rektorn har vi hört, säger Per och skrattar lite.

Att se handikappade som tigger på gatorna och att allt genomsyras av religion är också nytt. I detta område är de flesta kristna men respekten för varandras tro eller etnicitet är stor. På bilarna sitter dekaler som visar vilken religion man tillhör.

Men varför flytta till Indien?– Ja, varför inte, säger Marie.

De var trötta på ekorrhjulet, på att renovera huset, att ha ”ont om tid”.

– Ska man ta ett år så här så är det bra att göra det medan barnen är i en ålder när det viktigaste för dem är familjen. Och vi får verkligen mer tid tillsammans här, säger Marie som valt att inte arbeta utan satsa på att stödja barnen.

– Hade vi inte tagit chansen hade vi nog ångrat oss, säger Per.

Vidunderlig utsikt. Irma, 5 år, och Vera, 7 år, trivs i byn Kodaikanal och dess vackra omgivningar.
Hög personalandel. På den internationella skolan går 500 elever. De anställda är cirka 300, varav många som praktisk personal. 30-40 av lärarna kommer från andra delar av världen.

Mer läsning

Annons