Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Först glädje – sedan sorg

Lotta vill gärna vara kontaktperson igen eftersom det gett henne så mycket. Men det dröjer nog.– Jag måste ta mig igenom det här sorgearbetet först, säger hon, vars nya familj inte längre får stanna i Sverige.

Annons

Det känns tungt, men är ett faktum. Familjen, som hon senaste halvåret kommit att betrakta som sin egen, måste lämna Fellingsbro för att återvända till ett land där de inte är välkomna.

– Det var fruktansvärt när beskedet kom, men det kändes bra att jag ändå fanns där för dem då, säger Lotta.

Hon har tidigare varit kontaktperson, men det är första gången hon varit det åt en asylsökande pojke som beviljats en kontaktperson ett par timmar i veckan.

Berättar om första mötet

Tiden med honom och hans familj har blivit betydligt mer omfattande än så.

– Två timmar kändes lite som ett hån i mina ögon, konstaterar Lotta, som snabbt knöt an till pojken, hans föräldrar och syskon.

Hon berättar om första mötet i familjens lägenhet. Hur pojken var helt apatisk till följd av det som hänt i Kosovo.

– Han blev vittne till hur hans mamma blev våldtagen för att hon gift sig med fel man. Sedan dess hade han inte sagt ett ord, berättar Lotta.

Men efter att Lotta blivit hans kontaktperson började han sakta men säkert att öppna sig.

– Det går inte att beskriva känslan när jag såg honom le första gången här hemma, säger Lotta.

Lie gav frihetskänsla

Första gången familjen var där frågade pappan efter en lie. När han fick en utstrålade han en känsla av frihet.

– Så lite det kan behövas för att göra skillnad ...

Likadant var det med pojken som efterhand började ta för sig och efter att i princip bara vaktat på sin mamma, plötsligt vågade ägna sig åt hönsen och hundarna.

Började prata igen

En dag smög han in sin hand i hennes.

– Och han började prata! Efter två års tystnad började han en dag prata med sina systrar, berättar Lotta som är märkbart rörd av mötet med familjen.

Men just när det såg ut som att allt började fungera, kom beskedet att de åter fått nej till att stanna i Sverige. Att vara budbärare då var svårt, speciellt som det i ett slag sänkte familjen igen konstaterar Lotta.

– Det enda jag kunde göra var att finnas där och krama om dem.

Hon säger att uppdraget som kontaktperson har gett mycket. Vänskap har växt fram mellan henne och familjen. Insikten i en annan kultur tillhör också det positiva. Men uppdraget har även resulterat i en mängd frågor om hur dessa människor bemöts.

Vill veta vad som krävs

– Jag skulle verkligen vilja veta vad som krävs för att få stanna i vårt land? Efter att ha fått insyn i den här familjens öden så känns det obegripligt att deras skäl för att stanna inte är tillräckliga, säger Lotta.

Nu ska hon göra sitt bästa för att deras sista dagar i Sverige ska bli så bra som möjligt.

– Migrationsverket håller motivationssamtal för att lyfta de positiva sakerna med att de ska tillbaka. Men ur deras synvinkel, och min, finns inget positivt. Men jag måste ändå försöka göra den här tiden bra för dem.

– Julafton ska vi fira tillsammans på något vis, familjen och jag.

Mer läsning

Annons