Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från arkivet: Anders körde Svartenbrandt när han greps i Linde

Den 23 augusti 1972 fick taxichauffören Anders Larsson en körning han sent ska glömma. På gården vid Ölsjön stod Kumlarymmarna Lars-Inge Svartenbrandt och Bill Svensson.– När jag såg gevärspipan sticka upp ur bagen förstod jag direkt vilka det var, berättar Anders.Rymmarna kunde sedan gripas under dramatiska former när taxin stannade i Lindesberg.

Annons
Lars-Inge Svartenbrandt grips av polisen 23 augusti 1972 i Lindesberg.

Anders Larsson har för länge sedan slutat med att köra taxi. Och dramat den här onsdagen i augusti för 25 år sedan tänker han nästan aldrig på.

– Men nog var det bland det mest spännande som har hänt mig, säger Anders när han berättar för Bp om den händelse som försvarar sin plats i kriminalhistorien.

Det hela började med att en stulen bil påträffats i Hällabacken. Dessutom hade en annan taxichaufför tipsat polisen om två liftare som varit synliga i Hällabacken.

Så när Anders Larsson körde upp till gården vid Ölsjön hade han på känn att det kanske inte var några helt ofarliga personer som ville ha skjuts.

– Innan jag svängde av från riksvägen såg jag en polisbil på krönet av backen. Och när jag sedan kom fram till gården såg jag direkt vilka det var, berättar Anders.

Skäggiga, skitiga och med en gevärspipa som stack upp ur en väska (som också innehöll massvis med ammunition, visade det sig senare).

Det var ingen tvekan om att Anders hade två av de efterspanade Kumlarymmarna framför sig. Så innan han kom fram hann Anders be sin fru, som satt taxiväxeln i Lindesberg, att larma polisen.

Och rymmarna ville söderut, till Örebro. En lång resa och okända män. Inte var det något konstigt med att Anders begärde förskottsbetalning.

Men det fanns en tanke bakom det:

– Jag satt där i bilen och räknade pengarna om och om igen för att polisen skulle hinna komma dit. Men de kom ju aldrig, skrattar Anders.

Så det blev till att fara mot Lindesberg. Men i backspegeln såg Anders att han inte var ensam. Bakom låg skuggande poliser som skymtades då och då.

Under färden till Lindesberg småpratade Anders med rymlingarna.

– De sa att de hade muckat från det militära i Östersund, och att det nu var på väg hem. Så vi pratade lite om lumparlivet. Men jag trodde ju inte en sekund på dem, minns Anders.

När man kom in till Lindesberg förklarade Svartenbrandt att han ville köpa kvällstidningar. Han bad Anders stanna vid en kiosk så fort man kommit utanför Lindesberg.

Men Anders valde den kiosk som var närmast, och Svartenbrandt gav sitt samtycke.

Så kom det sig att Irma Asplunds kiosk (borta sedan länge, låg mittemot nuvarande Jet-macken på Bergsmansgatan) blev scenen för en av mest spektakulära händelserna under rymmarjakten.

Svartenbrandt steg ur taxin och gick mot kiosken. Då hade poliserna redan hunnit komma till platsen. En polis närmade sig desperadon.

– Svartenbrandt fick upp en stor kniv som han började vifta med. Så polisen som kom emot honom drämde en kortvågsradio i huvudet på honom. Det var en rejäl smäll och Svartenbrandt tuppade av.

Under tiden hade Bill Svensson suttit kvar i baksätet. Men när Svensson upptäckte poliserna sträckte han sig efter vapnet.

– Jag hörde hur han började prassla i väskan efter geväret. Då tänkte jag att nu lär jag ut innan han börjar skjuta.

– Jag fick upp dörren och på något sätt fick jag också upp geväret och kastade ut det på gatan. Då försökte han komma ut, men jag klämde fast hans ben i dörren. Och det gjorde jag nog rejält, för han skrek rätt högt, ler Anders.

Och så stod Anders tills poliserna kom till hans undsättning.

– Det kändes som en evighet, men i själva verket kanske det bara var frågan om någon halvminut.

Bill Svensson greps. Då låg redan Svartenbrandt på marken, bunden till händer och fötter och med ett rejält sår i huvudet som blodet strömmade från.

Efteråt blev det en stor debatt om polisen tagit till övervåld vid gripandet. Bilden av en medvetslös och nedblodad Svartenbrandt fick många att reagera.

– Men vad skulle polisen göra. Svartenbrandt började ju vifta med en stor kniv, säger Anders.

Dagen efter hade Bergslagsposten naturligtvis en stor artikel om dramat. Och i rubriken kunde man läsa om taxichauffören som förklarade att ’’Jag var aldrig rädd’’.

– Men det där var något som tidningen hittade på, skrattar Anders. Det är klart att det var obehagligt.

Efterspelet rymmer också ett mindre trevligt inslag. Något år senare fick Anders nämligen ett brev där han hotades till livet av Svartenbrandt.

– Han skulle knäppa mig vid lämpligt tillfälle. Men det där brydde jag mig aldrig i.

Då var Bill Svensson en betydligt trevligare prick.

Flera år efter dramat råkade en granne till Anders hamna på samma fängelse som Svensson. De började prata om Lindesberg och grannen berättade att han kände taxichauffören som var med om att sätta fast Svensson.

– Du får du ta och hälsa till honom, uppmanade Svensson grannen.

Anders fick också vara med om att spela in en tv-dokumentär om dramat.

– Jag var med ganska mycket och jag fick till och med betalt, säger Anders.

Och nu är det alltså den spektakulära rymningen på gång att filmatiseras igen. Då får vi på nytt uppleva dramat som för 25 år sedan skakade det lilla idylliska Lindesberg.

Reportaget publicerades ursprungligen i Bergslagsposten i september 1997.

Lars-Inge Svartenbrandt fotograferad av polisen 1972.

Mer läsning

Annons