Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingenting är sig likt i kyrkan

I många år levde Ängebykyrkans medlemmar ett ganska stillsamt frikyrkoliv med gudstjänster och scoutgrupper. Nu är det inte så längre.

Annons
Vad roligt att se dig! När folk kommer till Ängebykyrkan möts de alla av välkomnande händer och famnar. Till höger är det Cathrine Alexander från Pakistan som hälsar på Lena Olander.

För femton år sedan stod många lägenheter tomma i det lilla samhället. Då kom Migrationsverket och hyrde dem för att placera asylsökande där. De har inget att gör på dagarna, de gillar att träffa människor och är nyfikna på svenskarna. Många är dessutom vana att gå i kyrkan, så det blev naturligt för dem att gå in när kyrkdörrarna var öppna.

– Nu har vi engagerat oss i asylsökande ett tiotal år och det har varit både jobbigt och roligt, säger Lena Olander.

Hon avbryts ofta, skiner upp och kramar om.

– Välkommen! Vad roligt att se dig!

Det finns en del leksaker i kyrkans källarvåning och snart är nästan allt framplockat. Barnen pratar med varandra på svenska.

Vid borden sitter folk med olika språk och kulturer, vissa förstår varandra, andra gestikulerar mest.

Det är inte bara svenskarna som skapar kontakt med invandrarna. De asylsökande lär känna varandra också.

På eftermiddagen har deltidspastorn Ingemar Olsson hållit bibelstudium – på nio språk. Nu står han med gitarren och övar en sång på persiska tillsammans med några som förut bott i Iran. De ska sjunga i gudstjänsten på söndag.

– Man kan aldrig riktigt räkna med hur det ska bli på en gudstjänst. Det är nästan jämt fullsatt och vi använder flera språk. Ingenting är sig likt, säger Lena Olander.

Ytterligare en del i kyrkans verksamhet är omsorgsgrupperna. De träffas i hemmen, och nu när flera asylsökande blir med så kan vissa grupper vara en bit över 20 personer.

– Det fungerar faktiskt. Att komma in i svenska hem har ju stor betydelse, säger Lena Olander.

Sylvia och Stig Folkesson hör till de lite äldre församlingsmedlemmarna som tillhört kyrkan flera decennier.

– Visst har det blivit en förändring, hälften sker ju på engelska nu. Men det är roligt att de kommer. Det här är vårat missionsfält, säger Sylvia.

– Annorlunda är det, men inte jobbigt.

Med tanke på det intensiva arbetet har församlingen fått hjälp från den centrala organisationen med en diakon, Maria Schönning från Uppsala. Hon jobbar inte bara med asylgruppen utan även med äldre i samtal, bönesamlingar och på gudstjänster.

– Det här är en speciell plats, jag känner väldigt starkt att jag vill vara här nu, säger hon och talar om församlingens kärntrupp med respekt och värme.

60 bullar. Varje vecka laddar Sylvia och Stig Folkesson upp med bullar och kaffe. Ulla Fryxell, till höger, är också med i köket.

Mer läsning

Annons