Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jans egen milstolpe

Anläggandet av milor är en urgammal metod, men för Jan Thybeck är det premiär. Nyligen tände han sin egen skorstensmila.

Annons
Hårt arbete. Jan Thybeck kände när pensioneringen var ett faktum att han behövde en riktig utmaning och anlade därför sin egen skorstensmila.

Röken från skorstenen stiger i tjocka moln upp över skogen. Jan står på toppen av kolmilan och bankar med den stora tunga träklubban.

– Jag har aldrig sysslat med sånt här tidigare. Vi får se hur det går.

Jan är ursprungligen från Fornaboda men bor i dag i Örebro. En sommarstuga i närheten av Hällabacken, där milan också är anlagd, har gjort det möjligt att bibehålla kontakten med hembygden.

Jan har jobbat som snickare sedan tonåren ända till pensioneringen. Nu ville han sätta tänderna i ett rejält projekt. Att gå med armarna i kors är inget alternativ.

– För någon jul sedan fick jag en bok av hustrun, Kolning i mila från 1937 skriven av Hilding Bergström. Den är köpt på ett antikvariat. Boken är i det närmaste sönderläst nu.

Utgångspunkten har varit fakta i Bergströms bok, sedan har Jan åkt runt till andra milor, tittat, varit nyfiken och ställt frågor.

– Vore ju kul om jag lyckades. Hittills har det gått bra.

Förberedelserna har varit noggranna. Förutom inläsningen och studerandet av processen har Jan planlagt allt i detalj. I mars-april i fjol högg han veden för att den skulle bli torr.

– Totalt 30 kubik, eller åtta famnar som man sa förr, säger Jan och pekar på milan.

För några dagar sedan tände han sin mila, döpt till Linnea efter ett barnbarn.

– Nu måste hon vaktas, dygnet runt. Har inte blivit så mycket sova de här första dagarna. Någon kvart här och där har jag kanske slumrat. Än så länge funkar det.

Kolarkojan intill,

med ett fönster mot milan, byggde Jan under sommaren. Kojan ser ut som en gräsbevuxen kulle och för tankarna mot en bostad för sagornas troll.

– Den är jordslagen med torv. Blir tätare då. Det är roligt att göra på gammalt vis, säger Jan och öppnar dörren till sin tillfälliga boning.

Enkel, funktionell och trivsam. Att Jan är snickare är inget att ta fel på.

En dryg vecka är kolningstiden beräknad till. Avgörande är hur hårt processen drivs.

– Allt är nytt för mig och jag får prova mig fram. Risken att hon slår eld finns hela tiden. Då är det bättre att ta det lite lugnare och lägga till någon extra dag.

Intresset från vänkrets och bekanta har spridit sig.

– Varje morgon dyker det upp ett gäng. Det är roligt. Men på nätterna har jag hittills varit ensam.

Mörkret och tystnaden lägger sig då kompakt över området. Den lilla lyktan utanför kojan ger vägledning.

– Det är trivsamt även på natten, men när ljuset kommer känns det ändå som en befrielse.

Kort vila. Vänner har följt Jans arbete med milan och besöker den varje dag. Arne Bergström, Jan Thybeck, Per Thybeck och barnen Lovisa och Axel fikar tillsammans
Ombonat. Kolarkojan är ett gediget snickararbete där Jan även lagt stor vikt vid att göra den tillfälliga bostaden hemtrevlig.

Mer läsning

Annons