Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här kan man både sticka och snacka

Varje måndag i fyra år har närmare 20 personer samlats på stickträffen i församlingshemmet i Kopparberg. Här skapar de både tillsammans och var för sig.

Annons
Stickar och babblar. Kristina Sundström, hennes syster Cecilia Sundström och Helena Ylitalo avbryter handarbetet för att titta på några bilder en stund. Gemenskapen har minst lika stor betydelse som själva hobbyn.

Ibland bubblar det av prat och skratt och stundtals hörs bara klirret från stickorna.

Här träffas kvinnor med samma intresse oavsett ålder och alla har något handarbete på gång. Fast en del kvällar blir det inte ett enda varv stickat, men väldigt mycket sagt i stället berättar de.

Kristina Sundström kryper upp i en fåtölj och hon täcks nästan helt av en randig filt i allsköns färger. Den har hon virkat på under tre år. Bara fasta maskor.

– Jag har gjort lite annat emellan också, skrattar hon lite ursäktande.

Nu har hon 20 centimeter kvar tills den nått målet på två meter.

– Jag kallar den för fattigmansfilt, för jag har inte betalat ett dugg. Den är gjord av bara restgarner.

Hennes syster Cecilia Sundström kom till stickträffen som novis.

I kväll har Cecilia på sig en kofta full av mönsterstickning som hon gjort själv. Och under hennes händer växer sockor fyllda med vackra detaljer fram.

– Jag visste hur man gör räta maskor. Sen har de andra här lärt mig allt, säger hon tacksamt.

Helena Ylitalo är en av dem som hjälpt Cecilia framåt.

– Det är fint här, alla finns till för alla. Vi kan olika saker och lär varandra och byter mönster och så vidare.

Det var Ing-Marie Ekman som drog i gång träffarna och sedan dess har hon hållit i trådarna. Ljusnarsbergs församling upplåter lokalen.

Ing-Marie plockar fram en bunt med filtar ur ett skåp. Där samlar de sådant som ska till Svenska kyrkan i Nora. Där görs baby-paket som sedan går till Västsahara.

– När någon inte vill sticka åt sig själv, då gör vi till det här skåpet. Restgarner blir till rutor som blir till filtar, förklarar Ing-Marie.

Inga-May Eliasson har varit med på stickträffarna det senaste året. Nu gör hon en babymössa i form av en hjälm. Hon stickar i flamgarn där färgerna skiftar.

– Jag stickade mycket förr, men så har jag haft uppehåll några år tills jag kom med här. Och det är så roligt att träffas, se hur andra gör och få nya idéer.

Aino Andersson värdesätter också träffarna.

– Det sociala har betydelse. Jag längtar hit varje vecka. Jag missar inte om jag inte är väldigt sjuk. Det är så kul.

Vid samma bord sitter Maj Ragnarsson och tillverkar ett par lila sockor.

– Ja, vi pratar ju mycket. Man får inte ha för invecklat mönster, för då gör man fel, säger hon och skrattar.

Kaffebryggaren porlar i köket och snart vankas tårta. För det här är vårens sista samling.

Veckan efter Kopparbergsmarknaden drar de i gång igen.

Samarbete. Ing-Marie Ekman var den som drog igång stickträffarna. Här visar hon en filt där flera olika deltagare har stickat några centimeter var. Det är en av alla babyfiltar som går vidare till behövande i andra länder.

Mer läsning

Annons