Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klick och Annika fångades av kameran

Kameran blir som en ventil, ett verktyg för Annika Zetterlund att orka vardagen när kroppen sviktar. Bilderna ger glädje och sporrar till vidare utveckling.

Annons
Smile. Kameran är en ständig följeslagare. För Annika Zetterlund är fotograferandet ett sätt att möta livet, upptäcka detaljerna och skingra vardagens tunga tankar.

Redan som barn tyckte Annika om att fotografera. Inspirationen kom kanske från pappa som ofta förevigade sin omgivning.

– Jag hade en kompaktkamera, men var aldrig nöjd med bilderna. Tyckte det mesta blev suddigt.

Systern hade fotograferat i flera år när Annika hängde med på ett kosläpp för några år sedan.

– Då lånade jag hennes systemkamera och allt föll på plats. Tyngden av kameran i händerna gjorde att jag fick en helt annan stabilitet.

Annika uppfylldes av en stark känsla. Nu ville hon ha en egen kamera.

– På vägen hem stannade vi och köpte en. Ja, sedan dess har jag fotat. I den mån jag orkar.

För vardagen har varit och är tidvis fortfarande tuff. När kroppen började protestera och sjukskrivningen var ett faktum kändes livet tungt. Som om detta inte var nog, för ett par år sedan tog Annika emot beskedet om att hon drabbats av bröstcancer. Operation och strålbehandling blev nödvändigt.

– Då tänkte jag, drastiskt, men ändå. Ska jag nu dö, då ska jag dö med den kamera jag vill ha, säger Annika.

Hon är öppen, utrustad med en galghumor som befriar och även om det tidvis känns svårt har Annika drivkrafter som tar henne vidare. Kameran upplever hon som en kamrat på vägen, en teknisk pryl men som fungerar som en ventil, ett sätt att kunna skingra tankar, fokusera på något annat.

– Det tog sju månader innan jag orkade använda min nyinköpta kamera, men nu är vi på gång.

Fotograferingen ger kraft. Annika glittrar när hon berättar om sina bilder, hur de kommit till och tankarna runt omkring.

Hon får upplevelser.

– Ja, något händer med mig när jag får kameran i handen. Helt klart är det så.

Experimenterar. Annika kryper gärna ner på marken och tar närbilder, testar olika vinklar. Fördelen med den digitala tekniken är att resultatet syns omedelbart.
Upp och ner eller inte. Huset speglar sig i vattenpölen.
Bokskogen förmedlar ett lugn som tilltalar Annika. En känsla hon hoppas kunna förmedla till betraktaren.
Annika lånade en gammal kamera av en vän. Målet var att få en bild som förmedlar något gammaldags.
Trots att flugorna envist kryper runt ser kalven ut att sova rofyllt. Ett motiv Annika är glad över att ha kunnat fånga.
I en tävling på nätet var hemläxan Mjukt. Så blev resultatet som ledde till en vinst.
Den första bilden Annika tog som verkligen fångade hennes fotointresse. Målet var att fånga den isiga känslan denna tidiga morgon innan jobbet.
Skuggspel. Bilden togs i färg, men redigerades till svartvitt. Inriktningen var solen, men i efterhand upplever Annika skuggorna mer spännande.
Schack matt. En välplanerad bild utifrån temat skugga. Annikas mål var att leka med skuggorna och förvirra betraktaren. Ett bidrag i en KM-tävling i Ställdalens fotoklubb.
Ögonblicksbild. Pojken med körsbärsblommorna lyckades Annika fånga i Kungsträdgården i Stockholm.
Egen nalle. Barndomskamraten fick bli fotomodell. Annikas nalle placerades i ödehusets fönster för att skapa den rätta stämningen. Bilden var bidrag i en tävling på facebook.
Svenskt. Gul och blå var temat i en fototävling. Maken Jörgen stod på en pall och höll tålmodigt spaden med blomstren medan Annika låg på grusgången och fotade. Motivet vann i en deltävling.

Mer läsning

Annons