Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Simon Johanssonsnovell - Djurens värld

Det var en helt vanlig onsdag, jag satt i bilen på väg till jobbet som vanligt. Jag tänkte tillbaka på det hela där jag satt i mörkret, min dröm hade alltid varit att bli läkare, ända sedan jag var den där lilla nördiga killen med glasögon och orange pottfrisyr, men var jag lycklig nu när min dröm hade blivit verklighet?

Annons

Nej, inte ett dugg! Det var väldigt kallt ute, trots att det var början av september, vägen kändes nästan lite hal. Plötsligt smällde det till i hela bilen, jag fick panik och tryckte ner den gamla skitiga bromspedalen tills det kändes som att den skulle gå av på mitten. Jag klarade mig från att sladda av vägen med några få centimeter, jag klev yrvaket ut ur bilen och tittade bakåt, där låg det jag hade kört på.

Det var en stor brunsvart klump, när jag kom närmare såg jag att det var ett djur, det liknade en hund, men den var större. Jag kände mig illamående när jag såg på den, huden hade spruckit upp, det rann mörkt rött blod nerför pälsen och små trådliknande vita larver höll på att äta upp den inifrån. Jag hade aldrig sett något liknande, trots att jag var läkare, den måste ha varit dör redan innan jag körde på den med bilen, jag funderade på att ta med den till sjukhuset men ångrade mig snabbt eftersom djuret skulle falla i bitar om någon skulle röra vid det. Jag försökte försiktigt flytta på det med foten istället.

Efter att djuret föll ner i diket gick jag tillbaka till bilen och försökte att inte tänka på det mer, det var bara en helt vanlig överkörd hund som låg där, ingenting annat.

När jag ko till sjukhuset började det att snöa, var det verkligen så kallt? Jag såg min kollegas bil stå parkerad på samma plats som varje dag, han var alltid före mig. Min runda, tjocka kropp kändes ovanligt lätt där jag gick mot dörren, någonting kändes fel men jag kunde inte sätta fingert på det, jag kände skillnad på dröm och verklighet. Jag öppnade dörren till omklädningsrummet och väntade mig att det skulle vara lika mycket folk som vanligt, fast när jag klev in så var det helt tyst, inte ett ljud från något håll, inte ens en lampa var på.

Det kanske pågick något viktigt möte som jag hade glömt bort. Det var alltid någon som ropade

- Daniel! Glöm inte mötet imorgon.

Men jag glömde det så fort någon hade sagt det, jag var bara 32 år och hade redan dåligt minne. Efter att ha bytt till mina jobbarkläder; vit rock, svarta byxor, och bruna skor, så klev jag ut i den långa korridoren, det fanns fortfarande inte ett spår efter något levande. Det var tyst, kolsvart och luktade unket. Jag gick in i hissen och tryckte på två, jag skulle upp till mötesrummet för att kolla, alla satt säkert redan där och väntade, snart öppnades den silverfärgade hissdörren. Jag tittade neråt i korridoren och såg inte en människa så långt ögat nådde, det var ett väldigt tyst möte tänkte jag.

När jag öppnade den bruna, gnisslande, gamla trädörren till mötesrummet, väntade jag mig 40 trötta ögon som skulle stirra argt på mitt svettiga, stressiga ansikte, men när jag klev in i mötesrummet fanns bara de röda stolarna som alltid stod där så perfekt uppradade i tre rader, men något var annorlunda, det fanns ett nytt fönster och på väggen hängde en tavla som jag aldrig hade sett förut. Jag satte i en krona i kaffeautomaten och satte mig på en av stolarna och funderade. Vart var alla de andra? Varför kändes min annars så tunga kropp så lätt när jag gick? Hur kunde det finnas ett nytt fönster på väggen som inte existerade i går? Var det en helt vanlig hund som jag hade kört på?

Jag avbröts i mina tankar av ett ljud utifrån korridoren, jag hade inte ens hunnit smaka på det nu ljumna kaffet, jag ställde mig upp och smög försiktigt ut i korridoren. Det var tyst igen, men längre ner i korridoren var det som ett stort svart hål, som att korridoren stannade där. Plötsligt såg jag två stora blodsprängda röda ögon som stirrade på mig i mörkret. Jag försökte sakta backa bakåt i korridoren men ögonen följde efter, till slut började något röra sig därinne och ut ur det svarta hålet kom ett hundliknande djur. Det som ut som en hund men samtidigt inte, det var större än en vanlig hund och pälsen var grå med några få bruna fläckar kvar. Den öppnade sitt gap och där fanns hugtänder lika stora som istappar som bara väntade på att få sätta tänderna i mig, jag var helt skräckslagen och började svettas. Jag vände mig om och började snabbt springa mot trapporna, min kropp kändes nu, istället för lättare, tyngre än vanligt, hur mycket jag än tog i kunde jag inte komma mer än någon centimeter per steg.

När jag vände mig om så såg jag hunden närma sig, jag skulle aldrig hinna till trapporna i tid, snart skulle jag ligga där helt hjälplös på marken men på något sätt hann jag till trapporna innan det var för sent. När jag hade kommit till den sista trappan snubblade jag helt oväntat och slog huvudet i det sista trappsteget, jag fick ett stort blödande sår i pannan som värkte.

Jag låg hjälplös på det skitiga entrégolvet och väntade på slutet, långt där borta började jag höra en trasig bil tuta, långt borta på andra sidan vägen. Hunden närmade sig och tittade hotfullt på mig men just när den skulle bita mig så blev allt vitt, ljudet från biltutan kom närmare och närmare, var jag dör nu?

Till slut öppnades mina ögon och ljudet av tutan var kvar, jag hade troligen somnat och kört av vägen. Jag hade en konstig blodsmak i munnen, blodet kom från pannan. Vad hade egentligen hänt? Och vad var bara en dröm? Plötsligt hörde jag en hund skälla argt utanför den röda bildörren.

AV: SJ

Mer läsning

Annons