Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wedinskan har hittat sin plats

I skolkompisarnas Mina vänner-böcker skrev Cecilia att hon skulle bli ”desajner”.
– Jag visste inte hur det stavades och kanske inte heller vad det betydde. Men jag pratade tidigt om att rita tapeter och det drömmer jag fortfarande om. Jag tror att det är viktigt att man hittar sin grej. Att formge och att sy är något jag mår bra av.

Annons
Lapptäckskuddarna med broderier i mitten var det Cecilia Källgren Wendin började med när hon drog i gång Wendinskan.

Cecilia Källgren Wendin är formgivare med ateljé på Bryggeriet i Nora. Hon säger att kreativiteten ständigt bubblar inom henne och att idéerna bara måste ut. En del idéer omsätts snabbt, andra kan ta år.

Cecilia liknar det vid en förlossningsprocess, med olika faser som kan vara riktigt jobbiga men där hon lärt sig känna igen cyklerna och numera vet att det kommer något gott ur det tuffa.

Under namnet Wendinskan formger hon alltifrån trycksaker och hemsidor till kuddar, lampor och väskor, mycket med inspiration från 40- och 50-talet och ofta av återvunna material.

Både när det gäller handarbetet och återvinningstänket står Cecilias farmor för inspirationen.

– Hon har lärt mig virka och brodera. Jag använder hennes gamla broderisax och syring. Hon lärde mig också att ta vara på garnstumpar och trådändar.

Eftersom Cecilia inte alltid har haft pengar har hon tvingats ta vara på och exempelvis sy om gamla kläder. Hon gillar inte slit- och-slänggrejer, utan vill ha ett miljötänk.

– Dessutom är jag ganska kräsen och vill ha unika produkter omkring mig. När man vill ha saker på ett visst sätt tvingas man ofta tillverka dem själv.

Cecilia var länge säker på att hon ville bli journalist. Hon har gått flera konstutbildningar och en medieutbildning. Men en kronisk tarmsjukdom gjorde att hon blev sjukskriven.

När hon fick två barn tätt och var hemma länge med dem blev magen bättre. Som mammaledig hade Cecilia lite tråkigt, då började hon pyssla och sy som hon hade tyckt så mycket om när hon var barn. Till äldsta dotterns ettårsdag började hon brodera. När hon kom från BB med andra dottern fick hon två gamla märkböcker med broderimönster av maken.

– Det är nog den finaste present jag fått. Där har jag hämtat massor av inspiration, framför allt till mina kuddar.

Cecilia upptäckte att hon hade talang för att sy och för att se färger och mönster, hon peppades att starta eget företag. Hon deltog i en hemmässa och upptäcktes av både inredningstidningar och av en japansk agent som i januari ska lansera Wendinskans hemsida i Japan.

Länge kände sig Cecilia som en storstadstjej. Hon är uppvuxen i Ludvika, bodde sedan i Nora mellan 14 och 18 års ålder, men flyttade till Stockholm direkt efter gymnasiet.

– Där bodde vi i en liten lägenhet tre trappor upp utan hiss, med två små barn. Vi trivdes, men samtidigt började det kännas besvärligt. Vi listade för- och nackdelar med storstadslivet. När vi hälsade på min mamma och styvpappa i Nora gick vi och spontantittade på ett hus. Det väckte tankar hos både mig och min man om hur barnen skulle kunna få växa upp i en mindre stad, i ett hus med en trädgård.

De tittade på ännu ett hus och slog till, sedan pendlade de hit för att renovera på helgerna en hel höst innan de flyttade in för ett år sedan.

Som egen företagare känner Cecilia att hon kan styra sin tid och vara mycket med barnen. Just nu pluggar hon dessutom grafisk formgivning på distans, för att ha en utbildning att luta sig mot i framtiden.

– Jag tycker att det är den perfekta kombinationen att sitta en stund vid datorn och millimeterpilla med typsnitt och sedan få stå och riva stora tygstycken.

Utbildningen har fått Cecilia att fundera på serieproduktion i liten skala, att formge och sedan låta andra tillverka. Men ingen massproduktion, och fortfarande med så mycket återanvänt material som möjligt.

Att hon trivs så bra efter flytten tillbaka till Nora tror hon hänger mycket på grannarna i hantverkarlängan på Bryggeriet där hon har det många egna företagare saknar – lunch- och fikasällskap samt kollegor att bolla sina idéer med.

Färg och mönster. Bordslampan i ateljén på Bryggeriet är en av Cecilia Källgren Wendins egna skapelser, liksom hårbandet. Framför henne på bordet ligger material till en nygammal grytlapp.

Mer läsning

Annons