Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

14-åring hade ”fel” pappanu ska hon utvisas ensam

I Sverige pratar vi om att alltid se till barnets bästa, men det kan aldrig vara till barnets bästa att hamna på ett barnhem i ett land där barnet saknar alla kontakter.

Annons
Ung solidaritet. Meri Faraj, Michelle Gumussoy, Juliana Tekin, Matilda Buday samt Sali Sanno samlar sig inför lördagens demonstration för avvisningshotade kompisen Ana, 14 år. Bild: Per knutsson

De fem Örebrotjejerna Matilda Buday, Michelle Gumussoy, Meri Faraj, Juliana Tekin och Sali Sanno är upprörda. Minst sagt. En av deras skolkompisar hotas med avvisning till Angola och på lördagen ordnade de en demonstration mot utvisningen.

– Vi har haft upprop via Facebook, men det är också många andra som har reagerat, förklarar Matilda.

Meri Faraj ger en bakgrund:Ana Paula Da Costa Bareto, 14 år gammal, kom till Sverige för tre år sedan. Hennes mamma och pappa är skilda och mamman lämnade dottern för åtta år sedan när hon skaffade ny familj.

– En morbror tog hand om henne, förklarar Meri, men när han skulle till Tyskland för att arbeta skickade han Ana till hennes pappa, som under tiden flyttat till Sverige med ny fru och hennes barn.

Där har Ana bott i tre år, men nu säger Migrationsverket att Anas pappa inte är hennes riktiga pappa.

– De fick en chock båda två, säger Meri. Ana har aldrig vetat av någon annan pappa och han har tagit för givet att Ana är hans dotter.

Ingen vet var Anas mamma finns, ingen vet om hon lever, men nu ska myndigheterna skicka Ana till Angola. De säger att hon får bo på ett barnhem eller att någon organisation ska ta hand om henne.

Det är så dumt, anser de fem tjejerna.

– Man skickar inte en 14-åring till ett fullkomligt okänt öde, säger Michelle.

Ana har det bra här, konstaterar hon, trivs med familj och kompisar, har ett liv. Och om nu hennes ”pappa” inte är hennes riktiga pappa, så har hon ju inte blodsband till någon i Angola heller.

Tjejerna vet att migrationsverket har lagen på sin sida, men menar att så fyrkantig får man inte vara.

– Man måste se till varje fall och i det här fallet är det ett barn, påpekar Juliana. Hon är bara en liten unge – som vi. Det här är helt sjukt.

Anas klasslärare Berith Lohaller är starkt engagerad för sin elev och finns med på torget. Hon förstår ingenting, hon heller, och kontakter med Migrationsverket har inte lugnat henne.

– Vi har frågat om de tänker leta upp hennes mamma och vem som annars ska ta emot henne, om de har någon koll, men får svaret att de utgår från att någon ska komma och ta hand om henne.

Det vore en sak om mamman ville ta emot Ana, men ”någon från en organisation”? Hur vet man att de bryr sig? undrar Berith Lohaller.

– Flickan har ju ingen att vända sig till om det inte fungerar.

Ana är inte med vid demonstrationen.

– Vi vågar inte ha henne här, förklarar Sali. Hon har slutat gå till skolan, är bara ledsen och gråter.

Hur nära är avvisningen?

– Den kan ske precis när som helst, säger Berith Lohaller.

Mer läsning

Annons