Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Äntligen har jag blivit drogfri”

Till slut fick hon beskedet: adhd. Tack vare diagnosen blev hon äntligen drogfri. För Angela Hedenberg betyder det att hon har fått livet tillbaka.

Annons
Angela Hedenberg jobbar ideellt på Ria Dorkas i Örebro efter att ha klarat av att bli drogfri.

Det är förmiddag på Ria Dorkas i Örebro. Några besökare sitter kring borden och fikar. Sedan fem månader tillbaka jobbar Angela Hedenberg, 31, här ideellt två dagar i veckan. Hon är glad över att ha fått chansen, berättar hon.

Livet har till stor del bestått av misslyckanden, med avhopp från skolan och oförmåga att behålla jobb. Mycket på grund av missbruket.

Angela var bara tretton år då hon började dricka alkohol, strax efter det att hon och hennes familj flyttat hem till Örebro och Sverige från Brasilien där föräldrarna arbetat som missionärer.

Det dröjde inte länge innan Angela rökte hasch, eller holk, som hon säger.

– Jag passade inte in och var annorlunda, jag har alltid varit en pojkflicka som hittade på mycket.

Hon hade svårt i skolan, klarade inte av att koncentrera sig eller sitta still. När skolan hade så kallade ”belöningsdagar” för skötsamma elever till bland annat Liseberg blev Angela alltid kvarlämnad hemma.

– Jag skolkade mycket och på skolläger smugglade jag med mig spritflaskor. När det upptäcktes blev jag hemskickad.

När hon var 16 år fick föräldrarna nog och kontaktade socialtjänsten. Angela beskriver själv att hon då var ”omöjlig att handskas med”.

– Då fick jag flytta hemifrån till Pelarhuset.

Trots de ständiga bråken hemma och problem i skolan var det aldrig någon som misstänkte att hon missbrukade.

– Varken mina föräldrar eller skolan märkte något och som missbrukare lär man sig alla knep.

Angela klarade inte av att bryta den negativa spiralen av missbruk och destruktiva relationer trots flera försök.

För några år sedan började kampen för en förändring på allvar. Misstanken om någon bakomliggande orsak till oron i kroppen fanns där. Hon fick hjälp av sin gamla övervakare att få till en utredning.

– Den första läkaren jag träffade sa att man inte gjorde vuxenutredningar, vilket inte stämde.

Kön till Beroendecentrum var två år och efter det krävdes rena urinprov i tre månader i följd. Efter en två månader lång utredning fick hon sin diagnos. Kvällen innan beskedet kom var tuff.

– Plötsligt ville jag inte veta, jag var rädd för att bli stämplad. Då ringde jag en vän som sa att ”du är ju redan stämplad”. När jag sedan fick diagnosen adhd var det en befrielse.

Samtidigt innebar den en stor sorg över allt som gått förlorat.

– Om jag fått diagnosen när jag var yngre kanske jag sluppit missbruket och behandlingshemmen.

I februari har två år gått sedan diagnosen. Sedan dess har hon varit drogfri. Hon tillhör öppenvården och har precis avslutat ett tvåårigt behandlingsprogram hos LP-stiftelsen.

– Det var ingen som trodde att jag skulle klara det.

Angela är kritisk mot köerna på Beroendecentrum, särskilt att det tar så lång tid att få träffa en psykolog för utredning.

– Folk klarar inte av att vänta så länge. För att klara av att hålla sig drogfri måste man byta ut sina kompisar och få ett nytt socialt nätverk, för det krävs rätt stöd och hjälp.

Angela har två barn, en son och en dotter. I somras fick hon tillbaka vårdnaden om dottern, kampen om att få hem sonen fortsätter.

– Jag har många skuldkänslor för barnen, jag har svårt att förlåta mig själv för att jag har missat så mycket.

Nu ägnar sig Angela åt att föreläsa om adhd, bland annat på Beroendecentrum. Målet är att en dag gå en behandlingspedagogsutbildning.

– Jag vill jobba med människor som haft samma problem som jag haft. Det är en rädsla att söka till en utbildning eftersom jag misslyckats med så mycket, men jag måste våga också.

Mer läsning

Annons