Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blohm: "Ett år sedan debuten" 

Den här helgen är det exakt ett år sedan debuten för de här krönikorna. Det har gått så fort och det känns lite overkligt alltihop.

Annons

Jag hör då och då om hur NA spelat ut sin roll som viktig röst i regionen. Att hela mediet håller på att dö självdöden. Till och med branschen själv älskar att tala om sin egen förestående död. Den enda branschen i världen som gör just så och kanske har alla rätt men under detta år har åtminstone jag lärt mig att denna tidning fortfarande har en röst som når ut väldigt långt. Både via papper och nätet. Så när jag nu firar ett år vill jag gärna ta möjligheten att bli lite tillbakablickande och tacka för engagemanget från er läsare.

För det började tidigt. Redan någon månad in i krönikerandet. Jag hade precis rundat hörnet och gått in på Drottninggatan ifrån Våghustorget då en ung tjej stoppade mig.

-Är det du som skriver i NA? Frågade hon.

-Ja, svarade jag. Lite avvaktande.

Hon berättade hur mycket hon gillade ett par kulturtexter som jag hade skrivit. Någon vecka senare tvärnitade en äldre dam med sin cykel framför mig när jag gick utanför Rudbecksskolan. Hon sa att hon tänkt skriva till mig. Men nu när hon såg mig tog hon chansen att berätta att hon läste mina krönikor med glädje varje lördag. Så här har det fortsatt under året. Kvinnor och män. Senast för ett par dagar sedan utanför min port.

Nu förstår jag att ovanstående text kan framstå som rätt självupptagen. Men jag är så glad och tacksam för era åsikter. Som krönikör är kontakten med läsarna oerhört viktig. Både när ni är positiva och negativa. Både när vi pratas vid på stan eller via mail. Det är ni som gör mig på ett sätt. Det enda som förvånar mig är att jag inte fått fler elaka mail eller svar-på-tal-insändare. Ibland när jag har släppt en text har jag bara väntat på en explosion. Men inte. Tyder kanske på att jag inte levt upp till det jag lovade i den storslagna rubriken på min premiärkrönika för ett år sedan. ”Dags igen för obekväma sanningar” Å andra sidan har debatten varit het inne på na.se och Facebook vid några tillfällen. Det enda jag ångrar under året är ett par onödiga namngivningar och några slappa texter. Lärdomar att ta med sig in i detta år då krönikorna rullar vidare varje lördag. Hoppas att ni fortsätter läsa, tycka och debattera. Peace Love.

Tre saker från året som krönikör

1. Bilden på mig och Molly har varit det inofficiellt mest debatterade ämnet. Så många har rått mig att byta bild. Molly är ju fin men du Pelle... NA är underrättad.

2. Musik berör. Min sågning av Totoarrangemanget gjorde att till och med ett par av de mest sansade rösterna i stan helt tappade fattningen.

3. Jag saknar fortfarande konstverket Bad, Bad, Boy. Inte så mycket för sitt urinerande utan mer för att han passade så bra in precis där han stod.

Mer läsning

Annons