Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blohm: Om jag vore Ulf Lundell 

Förra helgen drog stormen Egon in över landet och jag satt i min bil under stora delar av dessa dagar. Lördagen fyra timmar genom tre årstider.

Annons

Ösregn och hård vind, snöslask och blixthalka, ösregn igen utmed Vättern och snökaos genom Östergötland där bilar låg i dikena som kraschade sommarhumlor. Om jag nu hade varit Ulf Lundell hade detta varit intressant.

Jag hade kunnat skriva om hur min vita SUV kryssade genom all jävelskap, jag hade kunnat skriva om musiken i kupén, om pilgrimsfalkar på viltstängsel och utländska långtradare med taskiga utslitna däck.

Jag hade kunnat skriva om längtan att dra iväg från skiten, bort någonstans, vart som helst där solen värmer och människor skrattar och umgås på kaféer vid gamla torg i antika städer. Där debattklimatet inte är så enfaldigt och hårt. Men jag skulle förstå att jag vore tvungen att åka väldigt långt bort för att komma ifrån det som antagligen kan kallas samtiden.

Hade jag varit Lundell kunde jag här ha berättat om Raymond Carver och hans noveller som flera personer från olika världsdelar ungefär samtidigt tipsat mig om och som jag nu läser. Ett sammanträffande eller en mening med att jag ska läsa dessa till synes vardagliga berättelser med en underton som aktiverar hjärnan. Inte ett mord än så länge. Skönt.

Annars mest facklitteratur. Mycket om fotografi. Ännu mer om konsten att göra film. Böcker, tidningar och dokumentärer i ämnet och timmarna rasar iväg och plötsligt har en vecka gått. Igen. Jag förstår mer och mer de som fastnar framför datorer och spel. Timmar framför en skärm är inte lika långa som de i verkligheten.

Tiden rasar och man blir hooked on a feeling tills planeringskalendern blinkar rött och jag läser att helgerna är slut och vardagen är här och jag ligger redan efter i planeringen. Deadlines, deadlines, deadlines. En frilansares adrenalinkick. En vän från Nya Zeeland skriver i ett mejl: ”And I wrote. And I wrote.

All day with one small break for lunch. Interestingly, the time shot by and I felt a great thrill of satisfaction. Why is it that we need to be pushed right to the edge of a deadline before we make the moves we need to make?” Allt det här hade jag kunnat skriva om jag var Ulf Lundell. Jag hade kommit undan med det. Nu sitter jag här med hög puls och funderar på harakiri...

Listan vecka 3

1. Två år:

Nästan på dagen är det sedan jag skrev min första krönika här. Varje vecka en ny text. Aldrig missat deadline. Tack alla för synpunkter, åsikter, ris och ros!

2. Instagram:

Blir bara roligare och roligare. Ibland tycker jag självgott att jag är rätt bra som fotograf. Så ser man proffsen och inser att det är långt kvar till toppen.

3. Rudbeckstunneln:

Jag blev ”censurerad” i papperstidningen förra veckan. Min kamp för farthinder i tunneln föll bort. Men jag skräms inte. På´t igen!

Mer läsning

Annons