Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det värsta är inte skitlukten"

Maj-Britt Bergman är en av dem som städar efter örebroare som skräpat ned i sin stad.
– Det värsta är inte skitlukten, jag är ju uppväxt på landet. Det värsta är glassplittret som kan skada så många, säger hon.

Annons
På Väster. Fynd vid Stjärnhusen.

När Maj-Britt talar om skit tänker hon inte bara på hundlortar.

– Vi, som jobbar inom kommunen (tekniska förvaltningen bygg och drift), får även ta hand om det som människor ger ifrån sig. Det luktar vidrigt, förklarar hon luttrat.

Största eländet är enligt henne krossat glas som finns på cykelbanor, på lekplatser och på parkernas gräsmattor.

– Jag vet inte hur folk är när de bara kastar flaskor på marken utan att tänka på vad detta innebär. Folk får inte bara punka. Det är så oerhört lätt att lekande barn och hundar skadas av glassplittret, Splittret sprids över stora ytor då gräsklipparna kommer och kastar iväg allt, berättar Maj-Britt när Stadsliv följer med henne i städbil på Väster, i Stjärnhusen och utmed Svartån.

Ni läsare tror kanske att Maj-Britt är bitter och sitter och svär åt örebroarna bakom sin ratt.

Nej, hon är tålmodig och har glimten i ögat.

– I det här jobbet måste man kunna vara social och snacka med folk. Annars funkar det inte.

En gång mötte hon törstiga medlemmar i a-laget ett stenkast från Torsten Ehrenmarks park.

– Jag var vänlig och sa att: Nu får ni ställa glasflaskorna här och ölburkarna där! Och kan du tänka dig, de lydde.

Maj-Britt får dagligen bevis på att det absolut inte bara är a-lagare som skräpar och svinar ned i parker, på lekplatser, i skolor och på förskolor.

Hundägare har lämnat sina spår i form av bajspåsar och dessa påsar har slängts på marken.

Maj-Britt talar om att vi bara har en värld och denna skall vi vårda. Därför sorterar hon skräpet, glas, aluminiumsaker, plåt och trä för sig.

Hon rotar inte säckar även om hon bär hands-kar.

– Nej, jag är rädd för sticka mig på saker som är farliga att sticka sig på.

Mången gång har hon tagit hand om cyklar.

– Några har jag lämnat till hittegodset, andra har varit så trasiga att de fått gå på återvinning.

Vi far på Östra Vintergatan och våren är ljuvligt skön, men somliga delar av området är som svinstior, som sopstationer.

Många örebroare säger att de vill ha en ren stad, men uppenbarligen tänker åtskilliga ”inte jag”. Det är verkligheten för Maj-Britt och hennes kolleger.

Vid ett par soffor, en sandlåda och papperskorgar möter vi Mats Lindholm och hans son Teodor som fyller två år i juli. Intill dem ligger massor av skräp. Maj-Britt biter ihop och tänker på att hon gör sitt jobb för att invånarna ska trivas.

– Det är så onödigt att det ska se ut så här. I närheten finns ju flera papperskorgar och tunnor där skräp kan kastas, Tack och lov så gör städarna ett riktigt bra jobb, säger Mats som bor i området.

Maj-Britt är van.

– Det är ju inte klokt. Allt detta där småbarn leker. Det är hemskt.

Hon tror att flera örebroare skräms och avstår från att vara i parkerna när nedskräpningen på vissa håll är total.

När solen värmer kan inte Maj-Britt låta bli att jämföra Örebro med andra städer.

– Jag har bott i Stockholm i många år och jag måste säga att örebroarna borde vara tacksamma för att staden har så många fina parker. Parkerna är mycket välskötta med tanke på vad som satsats på parkunderhåll. Det är så synd att skräpet ska förfula, säger Maj-Britt.

Parken. En förpackning har kastats.
Vems ansvar? Tänk att det ska vara så svårt att lägga skräpet i korgen.
Kött. En kastad hambugare lockar råttor.
Efter festen. Maj-Britt är van vid en syn som denna.
Nära lekplatsen. Mats Lindholm och hans Teodor försöker koppla av. Maj-Britt plockar skräp.
Lämningar. Maj-Britt röjer efter festande örebroare.
Källsorterar. Ofta får Maj-Britt ta hand om engångsgrillar.
Nära lekplatsen. Maj-Britt plockar skräp. Mats Lindholm och hans Teodor försöker att koppla av.
Vanlig syn. Maj-Britt tar hand om allt.

Mer läsning

Annons