Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Färre dör i bröstcancer

Annons

I dag inleds bröstcancermånaden. Stora framsteg har skett inom forskningen de senaste 20 åren, och dödligheten har minskat med nästan en tredjedel. Men fortfarande återstår en rad frågorsom läkarna inte har några svar på.

Klockan är elva på förmiddagen. Det är torsdag. Uppe på tredje våningen i O-huset på Universitetssjukhuset ska en kvinna opereras för bröstcancer. Kirurgen Göran Liljegren börjar med att göra ett snitt på ovansidan av bröstet. Han arbetar sig sedan in med skalpellen till muskelhinnan, och upprepar samma procedur runt om hela bröstet. Han lyfter upp bröstet och placerar det i en hink som tillsluts med ett lock. Bröstet, med den centimeterstora cancertumören, skickas nu till laboratoriet för analys. Göran avslutar med att sy ihop huden.

Varje år genomförs omkring 200 bröstcanceroperationer på Universitetssjukhuset i Örebro. Göran Liljegren utför en stor del av dem. Han är en av Sveriges mest rutinerade bröstcancerkirurger och har varit med sedan i början av 80-talet och sett utvecklingen på nära håll. – Om man lägger ihop allting: mammografi, bra kirurgi, undersökningar av tumören och möjligheterna till olika typer av tilläggsbehandling så har dödligheten minskat med ungefär en tredjedel de senaste 20 åren.

I dag lever nästan nio av tio bröstcancerpatienter fem år efter att de har fått sitt cancerbesked. Det gäller nästan alla län i Sverige. Få tumörsjukdomar har så goda resultat. Vad gäller andra allvarliga cancerformer är skillnaden i överlevnad mycket större mellan länen.

I operationssalen finns Göran Liljegren, två narkosläkare, en undersköterska och en operationssköterska. Klockan är strax efter tolv. Operationen har pågått lite mer än en timme.

Göran väntar på att telefonen ska ringa. Patologen ska ge besked om cancern har spridit sig till portvaktslymfkörtlarna – i så fall måste fler lymfkörtlar opereras bort.

Numera är det inte längre rutin att operera bort hela bröstet. Så kallade tårtbitsoperationer har blivit vanligare. I stället för att operera bort hela bröstet väljer kirurgen att ta bort den del där tumören sitter, med viss marginal. Det sker i ungefär 60 procent av fallen i dag.

Den här typen av bröstbevarande behandling slog igenom i början av 80-talet. Det var det första stora genombrottet inom bröstcancerkirurgin. Metoderna har sedan förfinats, i synnerhet när mammografihälsokontroller slog igenom i slutet av 80-talet.

– Då kunde vi plötsligt behandla fler patienter eftersom tumörerna upptäcktes tidigare, säger Göran Liljegren.

När den bröstbevarande behandlingen kom var det standard att kombinera den med strålning. I dag är situationen lite annorlunda. Det finns bland annat behandlingsmetoder för lite äldre kvinnor, i 65–70-årsåldern, som behandlas med hormonblockerande tabletter i stället för strålning.

Men fortfarande strålas de flesta efter en tårtbitsoperation, med risk för olika biverkningar.

– Men om man inte strålbehandlar sker det fler återfall, oftast de fem första åren efter ingreppet.

Inne i operationssalen ringer telefonen. Sjuksköterskan Anna håller upp telefonen mot Görans öra. Han gör tummarna upp. Det blir ingen vidare operation, cancern har inte spridit sig. Göran kan gå på lunch i stället.

Det senaste inom bröstcancerområdet är så kallad rekonstruktiv kirurgi, det vill säga återuppbyggnad av bröstet. Det är en form av kosmetisk kirurgi där man bland annat kan använda protes i form av silikon eller kroppens egen vävnad.

Men det finns väldigt stora skillnader ute i landet. Enligt det nationella bröstcancerregistret får ungefär en femtedel av kvinnorna i Stockholm en rekonstruktion i samband med en operation.

Det är ungefär fyra till fem gånger mer än i övriga landet.

– Det handlar om resurser. Risken är att andra patienter med bröstcancer kan få vänta längre på behandling. Sen krävs ofta justeringar efter den här typen av ingrepp, och det kräver också extra sjukvård. Och då kan man fråga sig: Vad ska det offentliga stå för? Vad ska patienten själv betala?

Vad tycker du?

– Jag tycker att vi behöver diskutera det. Jag vet inte vad som är rimligt och rätt.

Ett annat problem läkarna brottas med är att många patienter fortfarande överbehandlas med framför allt med cellgifter. Ungefär en tredjedel av de kvinnor som opereras i dag får tillägg med cellgifter – när många av dem i själva verket inte skulle behöva det och därmed får biverkningar i onödan.

– Av 200 patienter är det kanske 70 som får cellgiftsbehandling och där kanske vi har överbehandlat minst 50 av dem. Vi måste bli bättre på individualiserad behandling, konstaterar Görans kollega Kenneth Villman.

En orsak till att många överbehandlas är att läkarna under åren har hittat fler riskfaktorer kring sjukdomen. Nya mediciner läggs till, behandlingen blir mer intensiv och risken för fler och kraftigare biverkningar ökar.

En liten bit bort från operationssalen ligger omklädningsrummet. Göran Liljegren tar av sig de gröna kirurgkläderna och byter om till den vita läkarrocken. Han slänger operationsmössan i papperskorgen och konstaterar att cancerforskningen sker i små, små steg.

– När en människa söker hjälp för urinvägsinfektion så kan man skicka iväg en bakterieodling och få svar på vilka läkemedel som bakterien är känslig för. Tänk om det kunde fungera så på vårt område. Men cancer är så mycket mer komplext, helst skulle man vilja förebygga så att tumören inte uppstod över huvud taget. Och där vet vi för lite fortfarande.

Mer läsning

Annons