Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Först nu förstår jag hur farligt Emils uppdrag är”

I söndags vid lunchtid fick Hannah Rosenberg ett sms till sin mobil.
Meddelandet kom från sambon och pojkvännen Emil Tjus, som tjänstgör i Afghanistan.
På displayen stod bara två ord: ”inte jag”.

Annons

Örebroaren Emil Tjus var alldeles i närheten av olycksplatsen i Afghanistan där två av hans chefer blev skjutna till döds i ett bakhåll söndags.

– Emil är oskadd men mår psykiskt dåligt, säger flickvännen Hannah Rosenberg hemma i Örebro.

Hon förstod när hon fick telefonmeddelandet att något allvarligt hade inträffat, men kunde naturligtvis inte räkna ut vad. Hon skickade genast ett svarsmeddelande och gick sedan direkt till datorn och slog upp Försvarsmaktens hemsida.

– Där stod ingenting och tankarna började att mala i huvudet. Jag gick in hela tiden och kollade för de brukar lägga ut nyheter med jämna mellanrum.

– Inte förrän klockan var halv fem såg jag att de hade lagt ut nyheten att två svenskar hade skjutits ihjäl.

– Jag kände genast igen namnen på dem, jag har till och med träffat dem. De var Emils närmaste chefer där nere, säger Hannah.

– När jag såg namnen och lite senare på kvällen när bilderna kom, så blev det ännu mera verklighet för mig att Emil är ute på ett livsfarligt uppdrag.

– Och det var först då som jag förstod vad sms:et jag fick på förmiddagen hade betytt i klartext.

Flera timmar senare – klockan hade blivit sju på söndagskvällen – fick Hannah ett efterlängtat samtal. Det var Emil som ringde och meddelade några snabba ord i mobilen.

– Han hann bara att säga att han var tillbaka på campen och att han skulle ringa igen. Men jag hörde på rösten att han lät dämpad, så jag förstod att han hade det jättekämpigt.

Timmarna gick långsamt på söndagen för Hannah, som bara väntade på att få höra från Emil igen. Runt midnatt ringde telefonen. Och den gången kunde de tala med varandra riktigt länge.

– Vi pratade säkert en halvtimme och Emil berättade precis vad han varit med om. Själva händelsen hade han inte sett med egna ögon men tillsammans med några andra hade han suttit i en bil alldeles i närheten.

– De som nu blev skjutna hade varit med i bilen men gått iväg för att prata med folk på polisstationen. Plötsligt hördes skottlossning och eftersom Emil är sjukvårdsutbildad så sprang han åt det håll varifrån han hört skotten.

– Det var fullständigt kaos och han hade hjälpt till att stoppa blodflödet. Som tur var fanns det en ambulans i närheten, säger Hannah.

– Han sa att det just nu hade snöat och att det var en obeskrivlig lervälling i området. Sedan sa han att alla inblandade hade gjort precis som de skulle och att det funkat exemplariskt.

Hanna, som läser psykologlinjen vid Örebro universitet, säger att hon fått uppfattningen att Emil och soldaterna runt honom fått krishantering och stöd från ett team på plats. Och att det är på väg mer folk från Sverige.

– Det här är första gången som Emil är med om något så stort som fått dödlig utgång i Afghanistan. Det har varit väldigt lugnt i de områden som han har varit i. Men efter en sådan här händelse är det väldigt viktigt att de får prata ut om allt som hänt och får allt stöd de behöver, säger Hannah.

De båda dödade soldaterna, kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson, var nära arbetskamrater med Emil. De träffades när Emil gjorde lumpen vid Livregementet i Stockholm för tre år sedan. När han muckade var de på honom och ville att han skulle åka med skytteplutonen till Afghanistan.

– De tyckte att han var en duktig soldat och ville gärna ha med honom. Men han var inte riktigt redo för det då. Vi hade just träffats och han ville göra något annat innan han skulle söka in på Polishögskolan, berättar Hannah.

För precis ett år sedan, i februari 2009, ringde Gunnar Andersson till Emil för att försöka få honom att ändra sig. Den här gången gick det bättre.

– Han fick en vecka på sig att fundera och under den tiden pratade vi igenom situationen och sedan bestämde vi tillsammans att Emil skulle åka. Jag tycker fortfarande att det är ett viktigt uppdrag som soldaterna har i Afghanistan och jag tror inte att Emil har ändrat uppfattning heller. Han visste vad som kunde hända.

Den 23:e november i fjol åkte Emil till campen Northern Lights i Mazar-i-Sharif. I maj är uppdraget slutfört.

I julas var han hemma i Örebro och någon gång i slutet av februari är planerna att han ska få en så kallad ”leaveresa” till hemstaden.

– Efter vad som hänt kanske planerna ändras. Men jag hoppas att tiden går fort så att han snart är hemma.

Mer läsning

Annons