Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Friad – men dömd av omgivningen

Antons vän Emina dog i hans armar. Han gjorde allt för att rädda henne och är friad från alla mordmisstankar. Ändå döms han av omgivningen.– Jag måste flytta från Örebro, säger Anton.

Annons
Offer för skvaller. ”Ingen i min ålder skulle få gå igenom det jag har gått igenom. Att se någon man tycker om dö i ens händer. Sedan bli misstänkt för mord, släppas fri men fortfarande bli dömd av folk”, säger Anton.

Det är en lågmäld och eftertänksam 19-åring som vi möter i hans hem. Det har gått över tre veckor sedan den där hemska midsommarnatten då 18-åriga kompisen Emina dog och han själv blev gripen misstänkt för mord.

– Allt var som vanligt. Vi satt och snackade hemma hos henne på natten när hon sa att hon kände sig svimfärdig.

Det gick så fort sedan

, efter några minuter var Emina livlös. Anton gjorde första hjälpen på henne, efter anvisningar från operatören på SOS Alarm.

Men allt var förgäves – Emina dog trots hans ansträngningar.

Anton var i chock, och när polisen tog med honom till stationen fattade han inte varför.

– De sa inget till mig. Jag trodde bara att de ville prata om det som hade hänt, säger Anton.

Han blev inlåst i en cell. Ändå skulle det dröja flera timmar innan Anton förstod att han var misstänkt för något.

– När rättsläkaren undersökte mig såg jag att det stod ”mord” på hans papper. Då fick jag panik, jag bröt ihop. Ändå var det först lite senare – vid första förhöret – som jag verkligen insåg att jag var misstänkt för mord.

Drygt två dygn senare

kom beskedet: Emina hade dött av naturliga orsaker och Anton släpptes ur cellen, friad från alla misstankar.

Tiden som anhållen beskriver han som en mardröm. Anton kunde inte äta, kunde inte sova, kunde inte läsa tidningarna och böckerna han fick i cellen.

– En obeskrivlig känsla. Jag var så nära att ta livet av mig.

Han tänkte mycket på Emina, men kanske mest på hennes mamma.

– Ingen människa ska behöva begrava sitt eget barn, säger Anton.

Gripandet av honom uppmärksammades stort av NA och andra medier. Men där var han anonymiserad, vilket knappast var fallet på nätforumet Flashback. Där namngavs Anton och man spekulerade vilt om hans skuld.

Till råga på allt förekom rent rasistiska påhopp – Anton är mörkhyad.

– Personer som inte har något eget liv och som sitter där och leker kommissarie Beck, kommenterar Anton.

I dag är han tillbaka på

sommarjobbet. Men det är ungefär det enda som har återgått till det normala. Han sörjer Emina, lider med hennes familj.

– Jag tänker fortfarande mycket på hennes mamma. Emina var en fantastisk tjej och hon måste ha fått det från henne.

Fortfarande har han problem med att äta och sova.

– Jag somnade fyra i natt och vaknade sju. Jag liksom bara halvsover. Och jag har gått ner i vikt. Jag är hungrig men orkar inte äta.

– Ingen i min ålder skulle få gå igenom det jag har gått igenom, säger Anton.

Han har stöd av sin familj och en kvinna från Svenska kyrkan som hans jobb förmedlat kontakten med.

– Det känns bäst att prata med henne.

Men han tittar bort när vi kommer in på det här ämnet, tystnar en stund. För vissa kompisar har svikit. De trodde verkligen att Anton kunde mörda någon.

Värst kanske ändå är skvallret bakom hans rygg. Någon vecka efter händelsen åkte han till Liseberg för att få tänka på något annat. Men där stötte han på några ungdomar från Örebro.

– En av dem sa ”Jag blir äcklad av att se honom”.

En stund senare gick det

förbi en annan Örebrotjej när han stod vid flumeriden. Hon höll handen för ansiktet för att slippa se Anton.

– Då fattade jag hur snacket gick i Örebro. Jag gick hem till hotellet efter det.

Numera sitter han mest hemma. Att gå ut en kväll med kompisarna är helt uteslutet.

– Tänk om jag skulle gå från Järntorget till Stortorget ... Förstå vad folk skulle prata bakom min rygg.

Anton tycker att framför allt ungdomarna i hans egen ålder har dömt honom. De vägrar ta in att han är friad från alla misstankar.

– Jag har bott länge i Örebro och har erfarenhet av hur ungdomar snackar här. Vad jag har hört är det många som dömer mig.

När sommarjobbet är slut ska han flytta till Stockholm för att studera. Men det handlar mer om en flykt än en flytt.

– Här kan jag inte bo kvar längre. Örebro är ett avslutat kapitel.

– Men jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag vill bara att de ska tänka till.

Fotnot: Anton och Emina är påhittade namn.

Mer läsning

Annons