Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fullfjädrade snobbarmed smak för sniglar

Mamma Anki är vanligtvis en social och mysig myskanka. Nu vakar hon över sina ungar och väser mer än hon snattrar. Hon är i full färd med att lära sina snart tre veckor gamla ungar att hitta mat, och på menyn står bland annat mördarsniglar.

Annons

Trädgården är rena lantidyllen fast den gränsar till stan. Lantkänslan förstärks av myskankan Anki som vaggar runt medan hon vakar över sina elva ungar. En bit bort sprätter fyra hönor likt rufsiga tonåringar på gräsmattan. Rasen är Brahma guld svartblandad. Tuppen Emil sprätter också, färggrann och tillgiven. De går helt fritt på gräsmattan, revirbundna och vare sig anka, tupp eller hönor är särskilt sugna på att flytta. De bor här och så länge de trivs lär de stanna kvar.

Här bor också Tove Anger tillsammans med sin sambo Johan Rex och barnen Hilding, Sebastian och Julius. Tove visar runt bland äppelträd, gräsmattor och små trädgårdsland. Det är en perfekt miljö för myskankor som gillar gamla äpplen, gräs – och mördarsniglar.

– I princip det enda vi har i trädgården, säger Tove.

Hon älskar djur men är allergisk och kan inte ha djur inomhus. Därför var myskankor perfekta. De behöver visserligen ett litet hus att gå in i, men de klarar sig med ett krypin utan särskilda finesser. De är inte heller vattenberoende som många andra ankor utan klarar sig med en balja som de kan plaska i. De är tystlåtna, lättskötta och sommartid fixar de i princip själva sin föda. Resten av året får man utfodra dem. Rasen klarar också kylan bra fast om temperaturen sjunker ner mot minus trettio så blir det tufft till och med för en så tålig anka som en myskanka.

I vintras förfrös ankan Anna Anka sin ena fot och hennes liv gick inte att rädda. Tre vuxna hanar, Pytte, Paul Anka och Skruttvinge har räven tagit, så just nu är Anki den enda fullvuxna myskankan.

– Som tur var hann en av hanarna göra sitt jobb och befrukta Anki, säger Tove, lite krasst.

Har man dem för att sedan slakta och äta?

– I teorin kan man ju det. Vår ankor har det väldigt bra jämfört med många andra djur som föds upp till slakt. Men vi klarade inte av att äta Pytte, säger Tove.

Däremot tar de hand om äggen som ankorna värper. De är mer kompakta än vanliga hönsägg så de känns annorlunda att äta.

– Och så blir det mer höjd på en kaka som är bakad med ankägg.

Cirka ett ägg per dag värper en myskanka under vår och sommar.

Det var förra sommaren som Tove skaffade sina förs-ta myskankor och föll som en fura för rasens personlighet. I dag är det inte främst det här med att de äter mördarsniglar som är viktigt för Tove och hennes familj.

– Att de är så sällskapliga och trevliga kom som en glad överraskning, säger hon och även om Anki är fjär just nu, på grund av moderskapet, så kan Tove inte nog beskriva vilken älskvärd lite personlighet hon är:

– Hon är min lilla tama bebisanka som brukar sitta i famnen, äta ur handen och hon gillar att bli klappadoch gosad med.

Det finns fortfarande mördarsniglar i trädgården, Anki hinner inte ta hand om alla på egen hand. Hon håller som bäst på att lära upp sina ungar att äta småsniglar och deras ägg, liksom larver och fästingar som också tillhör dieten. Men för att ta fullvuxna mördarsniglar krävs, enligt Tove, en myskandshane. Någon av småankorna lär vara av hankön och kommer att få stanna kvar med Anki också när han blir vuxen, liksom några av honorna kommer att få göra.

– Man kan bara ha en hane i ankflocken, precis som man bara har en tupp i hönsgården, säger hon.

Det tycker tuppen Emil, som fortfarande är en tonårig tupp, är värt att kommentera, så han försöker sig på ett kuckeliku. Det blir mest ett slags hes hostning och Tove, som är stolt över sin tupp och sina hönor måste påpeka hur bra det är.

– En tupp av den här rasen gal med ganska djup röst, inte så gällt att det stör, påpekar hon medan Emil och övriga fjäderfäna tar igen sig lite efter att ha blivit beskådade. Varken tupp eller hönor tar mördarsniglar, de bor här mest för sällskaps skull.

Hönan Zeyran gillar att kramas, men äter inte några sniglar. Här med fågelägaren Tove Anger.

Mer läsning

Annons