Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glada trynen på Högsta gård

Öronen fladdrar. Ögonen plirar. De kommer springande genom hagen – i hundratal. De ser så glada ut att vi inte kan låta bli att skratta. Grisarna på Högsta gård har ett fritt liv.

Annons
Nyfikna som få. På Högsta gård lever grisarna ute året om, i stora hagar. De undersöker allt, bökar överallt och får bete sig som grisar.

De minsta är bara tre veckor gamla, de är små och rosa. Suggorna är desto större, de väger mer än 200 kilo. Grisar, grisar överallt. De bökar i marken, rullar runt i lera, halm och gräs. Och springer – nej, galopperar – hej vilt. Stannar upp, vänder trynena mot solen och lägger sig sedan ner, njuter av ännu en skön höstdag.

– De är glada, det syns. De trivs, säger Carina Andersson.

Carina och Johan Andersson driver Högsta gård utanför Köping med uppfödning av Kravgrisar. Ni som åker tåg mellan Örebro och Stockholm, norra vägen, kan inte undgå att se dem. Tänk då på att de är rariteter, Kravcertifierade grisuppfödningar finns inte så många i landet.

Carina kliver över det låga elstängslet, vi följer efter. Så fort grisarna ser oss kommer de sättande. Nyfikna som få. De omringar oss totalt. Carina pratar med dem, kliar både små och stora bakom öronen, river de stora i borsten på ryggen och klappar dem i sidorna. Tar upp och kramar de små, som kattungar.

– Jag älskar mina grisar, säger hon.

Men hur känns det att de ska bli mat? Till korvar, kotletter och julskinkor?

– Julskinkorna har gått iväg för länge sedan, säger hon snabbt.

Undviker du svaret? Hur känns det att de ska bli mat?

– Jag tycker inte om när de åker iväg. Det är skönt att de hämtas av bil så jag inte behöver vara med när de slaktas, medger Carina.

– Men jag vet att de har ett bra liv här, med hur mycket mark som helst. Då är det okej att de blir mat.

– Och de är extra goda. Ett djur som mår bra smakar bra.

Det var – lite oväntat – ekonomin som gjorde att Högsta gård blev en Kravgård. Carina och Johan hade ett vanligt konventionellt lantbruk och ett antal suggor, men priset på slaktgris var ostadigt.

– Det gick ner väldigt mycket på 90-talet. Det var riktigt dålig ekonomi i grisuppfödning, berättar Carina.

– Vi läste om Kravproduktion som visade sig vara bättre även ekonomiskt, inte enbart för djuren.

De fattade beslutet. Då hade de 40 suggor och gick ner till 20. Det var för tio år sedan. Nu har de ett 80-tal suggor som får 1 400–1 500 smågrisar under ett år, som föds upp och går till slakt. Kravgrisar ska vara utomhus. Det var nog den största förändringen för Carina och Johan. Och för grisarna.

– Jag glömmer aldrig första dagen. Vi var så osäkra ... hur skulle vi få grisarna att gå åt rätt håll när de kom ut ur stallet.

Det blev kaos. Men på något sätt började grisarna följa med varandra, in i hägnet. De började genast böka i marken, äta gräs och annat de hittade. De hade kvar sitt naturliga beteende.

– De gjorde till och med egna gyttjepölar. Vi skulle gräva gropar så fort de kom ut men de bökade snabbt själva gropar som vi kunde fylla med vatten. De visste hur de ville ha det.

Att inte veta hur man ska göra med djur som går fritt, i stället för att kunna kontrollera dem i boxar inomhus. Carina tror att det är där motståndet finns, till att gå från konventionell produktion till Krav.

– Vi får vara listiga. Vi pratar med dem, de får bestämma en del. Vi har lärt oss att behandla dem som grisar.

Grisarna på Högsta gård går ute året om. Suggorna är inne två veckor med sina nyfödda när de har grisat, Carina vill ha koll på dem. När smågrisarna vuxit till slaktsvin får de återigen vara inomhus några veckor, för att växa till sig. De trivs ute även när det är snö och riktigt kallt. De har små hyddor som är fyllda med halm. När flera grisar är därinne är det varmt, lovar Carina.

– I vintras var de gärna ute, inga problem. Värre var det med strömmen till elstängslet, det slutade fungera. Då hade vi gris överallt – på trappan, i skogen, hos hästarna.

Med prat och list lyckades de få dem att gå åt rätt håll, den gången också.

Grisar är både smarta och finurliga. Carina berättar hur en av suggorna brukar öppna en grind och släppa ut andra. Och en gris hade en gång lyckats få en ring från en grind upp runt trynet, och stod och jonglerade med den.

Carina och Johan trivs.

– Det är mycket roligare att ha en sådan här grisuppfödning än en konventionell. Det är viktigt, säger Carina.

Fakta: Kritik mot kravgrisar

Grisarna kan få ledskador, deras ben är för svaga för de tunga kropparna. Grisar har framavlats för att ha mycket stora kroppar, tanken är att de står stilla inomhus. Men Kravgrisar går och springer utomhus.

Gödselspridning på en Kravuppfödning kan inte kontrolleras som på en konventionell inomhusuppfödning. Utomhusgrisar bajsar var de vill. På en konventionell uppfödning samlas gödseln och sprids på åkermark.

Kravgrisar får inte medicineras i förebyggande syfte. De kan få mask som ger skador på levern som då måste kasseras.

– Men uppfödarna strävar hela tiden mot förbättringar, säger Dirk van der Krogt på Ekologiska lantbrukarna.

Mer läsning

Annons