Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hockeykillen: "Trodde jag var mindre värd" 

Hur var det för dig att komma ut som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer? Eller har du inte vågat än? Berätta för oss. 

Annons

Marcus:

Här följer fyra berättelser från personer som berättade om hur det var att komma ut: 

”För mig var det aldrig nåt konstigt eller annorlunda, jag gillade killar från start liksom. Även om det inte fanns mycket att relatera till i början på 90 talet när jag kom in i tonåren kände jag mig aldrig konstig. Jag "kom ut" i gymnasiet, runt 1996-97, det var ganska enkelt, jag var med i ett program på ZTV, i ett reportage från ett ungdomsläger för homo- och bi-personer. ’Ah, såg dig på tv i går, coolt’ var de flesta reaktionerna, inga glåpord, ingen mobbning! Och så har det fortsatt, i skolan, på arbetet, familj, vänner i samhället. Har aldrig råkat ut för något, aldrig kränkts eller diskriminerats på grund av min sexuella läggning. Kanske har jag haft tur, eller så är det inte så farligt som en del vill påskina. Inte i Örebro, eller nån annanstans i Sverige!”

13-åriga jag:

”När jag var 13 år började jag förstå att jag kunde bli attraherad av kvinnor också. Jag bestämde automatiskt att detta är något som ska tryckas undan. Jag ansträngde mig så hårt att till slut skedde det automatisk, så fort några känslor eller tankar om kvinnor närmade sig så vägrade jag att ens tänka klart tanken. Jag var övertygad om att om jag bara kämpade tillräckligt hårt så skulle sådana tankar försvinna. Jag vet inte riktigt varför jag var så övertygad om att dessa känslor var tvungna att motarbetas, jag är en mycket öppen person som önskar att alla människor fick vara fria att förälska sig i personer och inte i kön. Problemet var att det inte gällde mig, det var lätt att vara öppen när det gällde andra men jag tyckte inte att jag själv förtjänade att vara den jag är.

För ett år sen träffade jag en psykolog och min självkänsla började förändras. Jag hade aldrig riktigt tänkt på att förnekelsen av mina känslor skulle vart ett problem, jag hade blivit så skicklig på att trycka undan dessa känslor att jag knappt var medveten om dem längre. Men ju bättre jag började må desto mer började jag fundera på detta. Jag åkte på Pride i Sthlm och vågade öppna upp för tanken på att vara nära en kvinna. Till slut vågade jag berätta om min bisexuella läggning för min psykolog och mina närmaste vänner. Det finns en hel del kvar att jobba med för att öppet våga stå för mig läggning, tanken på att berätta till exempel för mina föräldrar skrämmer fortfarande skiten ur mig. Men det får ta sin tid. Jag är idag 26 år och är, efter 13 års förnekelse, redo att utforska min bisexuella sida. Jag önskar inget hellre än att jag hade accepterat å respekterat mig själv tillräckligt för att leva ut denna sida för 13 år sen men jag får vara glad att jag vågar idag. Jag vill ta mitt 13-åriga jag i famnen och säga: det är okej, du är okej, du förtjänar att få vara som du är! Lev ut det, älska andra och älska dig själv! Det vill jag säga till andra unga och: du kommer förr eller senare behöva acceptera dig själv som du är och vara dig själv så du kan lika gärna börja med en gång! Allt annat är bara att ödsla tid!

Jag önskar att någon hade tagit mig i famnen när jag var 13 år och sagt det till mig!

Pride fick mig att våga! Tack för att ni finns!”

Stöd från moster:

”När jag va runt 14-15 år upptäckte jag att det va något "fel" på mig. Jag började tycka att killar såg bra ut. Men det var inget jag sa, utan jag kände mig bara konstig. Ingen annan i min omgivning pratade om sånt. Utan att det skulle vara man och kvinna.

Min pappa är väldigt troende kristen och anser att homosexualitet är en sjukdom. Detta försvårade för mig att acceptera mig själv för den jag är.

Inte förrän jag var 20 år "kom" jag ut, men det var inte på eget bevåg. Utan det var en annan person som berättade utan min vetskap till mina närmsta.

När jag kom ut på Facebook att jag var homosexuell så försvann det några kompisar som var rädda att jag skulle "ragga" på dem.

Min mamma började gråta och undrade vad hon hade gjort för fel.

Min moster är den som har stöttat mest genom det här. När jag kom ut, det enda hon sa var, aha och varför sa du inget till mig?

Idag har jag inga problem att berätta om mig till andra, utan känner bara att de får acceptera mig för den jag är.”

Hockey-killen:

”Jag kom ut för åtta år sedan, alltså 2006 när jag var 20 år, men när jag tänker tillbaka så hade jag nog kommit ut tidigare om jag som person varit starkare. Jag är uppväxt i en mindre stad och har sedan barnsben intresserat mig för hockey och spelat fram tills året innan jag kom ut. Under min uppväxt så har jag fått höra orden "bögjävel" och "din jävla bög" - både från min umgängeskrets och i mitt hockeylag, men det är ju också så jargongen går i en lagsport och speciellt i mitt lag. Orden har aldrig varit riktat mot mig personligen men varje gång jag hörde orden användas i skämtsam mening så gick jag längre och längre in i garderoben för att inte bli en måltavla. Jag blev livrädd för ordet "bögjävel" och jag försökte agera som vilken straight kille som helst. Det gick till och med så långt att jag blev ihop med en tjej trots att jag inte ville och att jag visste att jag skulle krossa hennes hjärta för jag såg hur kär hon hade blivit. Men allt det var bättre än att någon skulle titta mig rakt i ögonen och med avsky säga ordet "bögjävel". Jag krossade till slut hennes hjärta för jag orkade inte hålla charaden uppe och jag mådde jättedåligt för det kändes som om jag förstört en annan människas liv. I samma veva så slutade jag spela hockey för att jag tappade gnistan efter ett längre uppehåll. Jag tog studenten och något år senare flyttade jag 100 mil bort för att fortsätta studera. Det var inte förrän då, när jag bodde själv och fick tid att tänka, som jag förstod hur den hårda jargongen i mitt hockeylag och umgängeskrets påverkade mig till att inte våga vara mig själv. Jag hade burit en mask hela min uppväxt för att jag trodde att jag var mindre värd på grund av att jag är BÖG, och det gjorde så ont i mitt hjärta.

När jag som 20-åring kom ikapp med mina tankar och när jag hörde en bekant använda ordet "bögjävel" på samma sätt som under min uppväxt, så kände jag åter igen att jag måste längre in i garderoben. Men det var inte förrän en tjejkompis sa emot: "Använd för fan inte ordet bögjävel, det är nervärderande, din jävla idiot!" som jag kände en styrka bildas i mig och det var för henne som jag veckan senare kom ut för först. Min process att komma ut för familj och vänner tog över ett år och jag hörde aldrig ordet bögjävel yttras.

Ordet bögjävel och jargongen inom mitt hockeylag traumatiserade min uppväxt så därför är jag som hockeynörd ytterst stolt att se Örebro hockey delta i Prideparaden nästa vecka.”

Efterlysning:

Hur var det för dig att komma ut som homosexuell, bisexuell, transperson eller queer? Eller har du inte vågat än? De kommande dagarna arrangeras Örebro Pride för tredje gången och NA vill ha din historia om att komma ut. Du väljer själv om du vill vara anonym eller framträda med namn. Mejla din historia till [email protected] Märk ditt mejl med #NApride - en hashtag som du också kan använda i debatten på sociala medier: Twitter, Instagram och Facebook.

Mer läsning

Annons