Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibland tar orden slut 

Jag läste en intervju med TV4:s fotbollsankare Olof Lundh i Expressen. Olof berättade att han jobbade mycket. Väldigt mycket.

Annons

Han bloggar ivrigt, har en podd, skriver krönikor och andra texter samt kör TV. Andra beskriver det som att han har ett driv och Olof verkar inte vilja göra annat än att jobba. Jag tror att det är vanligt inom mediabranschen. Kanske ett krav för att lyckas. Kommer ihåg ett samtal med Marcus Birro för många år sedan. Då han mest var missförstådd enligt honom själv. Innan han blev etablerad. Jag frågade om han skulle ha semester.

Han svarade att jag har aldrig semester. Olof och Marcus är bara två av många andra som ständigt spottar ur sig texter och åsikter, debatterar och tar plats. Dygnet runt känns det som ibland. Jag fattar inte att dom orkar. Även jag sprider ju en hel del texter och åsikter men den där massiva mattan av texter, ord och åsikter som framför allt frodas på nätet, till exempel i twitterland, är helt makalös. Tar människor aldrig slut på ord? Jag tar slut på ord ibland. Vissa dagar vaknar jag bara upp och tänker: Idag har jag ingen åsikt om någonting. Så: ”Bugger off will ya.”

Häromdagen var en sådan dag. Jag drog ifrån stadens ständiga ord och ljudmatta och for till landet. Ni vet ju att jag gör det då och då. Ut till tystnaden, fågelsången och vindens prassel genom björkarnas lövverk. Att få sitta där i soffan på uteplatsen under taket med en rykande kopp kaffe och låta alla ord, tankar och formuleringar hinna ifatt och landa i än igen. Jag behöver tystnaden, samla kraft, om än bara under något dygn.

Det är tredje

sommaren i stugan och området genomgår ett generationsskifte. Nu drunknade den där tystnaden och fågelsången i ljudet från en lastbil som lassade av byggnadsmaterial, spikandet och sågandet och renoverandet en bit bort. Sedan nya grannar. Stora barnfamiljer som naturligtvis ska bygga koja tjugo meter från mig.

Ljudnivån skruvas upp

och ekar ännu lite hårdare där ute på landet för att ljuden inte behöver konkurrera med stadens ständiga sorl. Det blir som när man drar en gaffel på en tom tallrik. Så jag packade ihop och åkte hem. Det är nog dags att sälja kåken och köpa en ny mitt i skogen någonstans.

Tre sköna ljud

1. Att höra en människa snarka är tortyr men när min irländska varghund Molly Malone gör det då är det mysigt. Som en vaggvisa jag kan somna till. Märkligt.

2. Inga unga människor har väl väggklockor numer. Men det där tickandet fanns både i uppväxthemmet och hos mor och farföräldrarna. Inger trygghet och en plats i livets rotsystem.

3. Ljudet av bryggkaffe som hälls ner i en kopp. Det signalerar goda känslor om att något trevligt och mysigt är på gång. Vänskap. Umgänge.

Mer läsning

Annons