Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intensiv kamp för Britt-Marie

När de illröda cellgifterna sprutades in i armen första gången släppte Britt-Marie Björn kontrollen. Under två år opererades hon fyra gånger. Hon har gått igenom en tung cellgiftsperiod och får nu hormonbehandling. Först om fyra år kan hon bli frisk-förklarad från sin bröstcancer.

Annons

Från sin säng kände Britt-Marie den speciella sjukhuslukten. Hon tittade på infarten i armen. Här skulle hon ligga de kommande två timmarna och se och känna hur cellgifterna strömmade in i hennes kropp. Hon fick ångest. Hon ville vara någon annanstans men hade inget val.

Inne i det stora ljusa köket i villan i Ormesta berättar 39-åriga Britt-Marie Björn om hur livet varit de senaste två åren.

– Det har varit intensivt. Det känns, både i kroppen och huvudet.

Det var på senhösten 2008 som hon kände att det började ömma i det vänstra bröstet. Hon klämde och klämde. Ibland kände hon en knöl. Ibland inte. På vårdcentralen menade läkaren att det säkert inte var bröstcancer. Hon hade ju inte ens fyllt 40 år.

Men Britt-Marie blev arg och krävde en remiss, och det fick hon. Två dagar före julafton gjorde hon en biopsi, ett vävnadsprov. Strax före trettondagsafton kom beskedet med posten: Du har bröstcancer.

– Jag blev helt iskall. Nu är det kört, tänkte jag. Men efter en stund kände jag ett lugn. Jag tänkte att det hade blivit något fel. Det är inget besked man får via post, det är ju vansinnigt.

Men beskedet stämde. Tumören var på 1,2 centi meter. Hon skulle genomgå en så kallad tårtbitsoperation, där den sjuka delen av bröstet tas bort. Hon opererades i januari 2009. Men efter två veckor fick hon beskedet att cancern var aggressiv.

– Jag blev arg på allt och alla. Jag bodde på internet och tog reda på allt som fanns om sjukdomen. Det blev min terapi. På gott och ont. För ingen cancer är ju den andra lik.

I februari opererades hon igen: Hela bröstet togs bort, och i stället för strålbehandling valde läkarna att sätta in cellgifter.

Trots de två operationerna valde Britt-Marie att jobba. Det blev som en fristad där hon kunde skingra tankarna.

I mars började hon med cellgifterna. Slangen låg under huden, gick upp längs överarmen och sedan snett in ovanför bröstet.

– Cellgifterna är illröda. Som du tänker dig att gift ska se ut.Slangen satt kvar i fem månader. Var tredje vecka fick hon cellgifter.

Den perioden var den tyngsta under behandlingen. Fram till dess kändes det som om hon haft kontroll men nu släppte hon taget. Hon blev sjukskriven, tappade håret och fick allvarliga biverkningar.

– Jag fick svamp i munnen. Det blev bara värre och värre. Jag kunde inte svälja.

– När jag slutade med cellgifterna och drog ut den där slangen så kände jag gud vad skönt, nu är det över, nu cyklar vi ner på stan. Men så står man där utan ögonfransar och hår på huvudet. Huvudet vill, men kroppen hänger inte med. Man är allt annat än frisk.

I dag ser hon pigg och frisk ut när hon berättar sin historia med sonen Wiggo i knäet. Nu får hon hormonbehandling. Hon ska äta medicinen Taximofen i fem år. Den sänker östrogen- nivåerna i kroppen så att risken för återfall minskar.

– Jag är satt i ett kemiskt klimakterium kan man säga. I perioder svettas jag och får vallningar. Andra perioder är det lugnare.

Läkarna vet inte hur Britt-Maries kropp kommer att fungera efter hormon-behandlingen.

Hon skulle ha kunnat avbryta sin behandling för att försöka skaffa fler barn, men det var aldrig aktuellt.

– Jag ville inte öka riskerna för ett återfall som kunde ha betytt att det fanns två barn som växte upp utan mamma.

I januari är det två år sedan Britt-Marie opererades första gången. Hon ser det lite som ett riktmärke – återfallsrisken är störst inom två år.

Förutom tumöroperationerna och efterbehandlingen har hon gjort två rekonstruktiva bröstoperationer.

– Jag skojade och sade att nu får jag snyggast bröst på ålderdomshemmet. Först ville jag använda vävnad från min kropp, men det är en mer komplicerad operation med större risker. Nu är jag jättenöjd med silikonimplantatet.

Britt-Marie är nöjd med den cancervård hon fått och tycker att personalen på USÖ har varit fantastisk. Men en sak är hon kritisk mot:

– Jag fick så otroligt mycket hjälp mellan operationerna och under cellgiftsbehandlingen. Sedan finns inte de här människorna där för dig, då ska man klara sig själv. Det skulle vara bra att ha någon att prata med efteråt.

Mer läsning

Annons