Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Karadja - en okänd hjälte

Constantin Karadja – hört talas om honom?
Han var en hjälte i rang med Raoul Wallenberg och räddade livet på 51 000 judar. Men hans gärning var i stort sett okänd fram till 2005.

Annons

Då belönades han postumt med priset ”Righteous among the nations”.

Karadja är nästan okänd i Sverige – trots stark svensk anknytning.

Hans historia har kartlagts bland annat tack vare en brevväxling som finns i Birger Mörners samlingarna på Universitetsbiblioteket i Örebro.

”Bara ett liv till” har Joakim Langer och Pelle Berglund kallat boken, som beskriver Constantin Karadjas öde. Han levde mellan 1889 och 1950, var son till en turkisk prins, som var diplomat i Stockholm. Fadern gifte sig med och brännvinskungen L-O Smiths dotter Mary och Constantin föddes när familjen bodde i Nederländerna 1889. Mary Karadja, blev tidigt änka och flyttade då åter till Sverige. Hon var god vän med Birger Mörner. Både hon och hennes barn brevväxlade flitigt med Mörner, som ägde Mauritzbergs slott i Östergötland 1912 – 1918 där han samlade dåtidens kulturpersonligheter i Sverige.

Genom den här brevväxlingen går det att följa Constantin Karadjas utveckling och studier. Han läste juridik i London, men under första världskriget fanns britter och turkar på varsin sida. Turkiska medborgare, som Karadja, tvingades lämna Storbritannien. Han hamnade hos släktingar i Rumänien där han träffade prinsessan Marcelle Caradja som var hans syssling. De gifte sig 1916. 1920 blev Karadja rumänsk medborgare.

Så småningom blev han rumänsk diplomat, verksam i Stockholm som generalkonsul 1928-1930 och senare i Berlin som chef för rumänska ambassaden 1931-1941. Det var i Berlin och senare som chef för konsulära byrån på Rumäniens UD, som Constantin Karadja med stor förslagenhet och envishet lyckades rädda många tusen judar undan deportation och förintelse.

Som diplomat i Berlin under 1930-talet kunde Karadja se hur förföljelserna mot judar tilltog. Hans inställning i det diplomatiska arbetet var att alla rumänska medborgare, oavsett etnicitet, skulle behandlas lika, alltså även rumänska judar. Detta uppskattades inte av naziregimen i Tyskland.

Utan stöd från sin egen regering, hjälpte Karadja rumänska judar att få nya pass vilket innebar att de kunde lämna Tyskland. Efter krigsutbrottet fortsatte han från sin position i Berlin, att hjälpa judiska landsmän i ockuperade områden att få pass som gjorde att de slapp att transporteras till koncentrationsläger.

1941 beslöt den rumänske utrikesministern efter påtryckningar från Tyskland att alla rumänska judar skulle på ordet ”Jew” stämplat i sina pass.

Karadja protesterade, och hans varning att det skulle kunna skada rumänska intressen i andra länder, gjorde att utrikesministern tog tillbaka sin order. I stället skulle judarnas pass märkas på ett sätt som bara rumänska myndigheter kände till.

Men nazisterna tröttnade på Karadja så redan senare samma år tvingades han lämna Berlin. Utan stöd från sin egen regering blev hans situation ohållbar.

När han kom tillbaka Rumänien fortsatte han sitt jobb som chef för rumänska utrikesdepartementets konsulära byrå. Arbetet gick ut på att rädda judiska landsmän undan nazisterna. Karadja tycks ha drivits av ett rättspatos och övertygelsen om allas lika rättigheter oavsett etnicitet.

Hans arbete underlättades inte av den kaotiska situationen i Rumänien och när Karadja upptäckte att många av hans rapporter om övergrepp mot rumänska medborgare lämnats utan åtgärd protesterade han genom att säga upp sig 1944.

Kort efter det – och sedan landet fått ny utrikesminister – återvände han till utrikesdepartementet. Han hamnade i onåd hos den kommunistiska regimen och avskedades 1947. Och eftersom han, trots många år i diplomatisk tjänst för sitt land, inte fick någon pension, så hade familjen det mycket besvärligt.

Karadja, som hade en svensk mor och hade vuxit upp och gått i skola i Sverige, vädjade till regimen att han och hans familj skulle få flytta till Sverige. I ett långt brev till presidenten i ministerrådet skriver han 1948 att han är beredd att lämna alla sina tillgångar – egendomar och en värdefull boksamling, som nu delvis finns på Statsbiblioteket i Bukarest – om han och hans familj tillåts lämna landet.

Men regimen vill bara tillåta familjens kvinnor och barn att lämna landet, Constantin Karadja och hans son får inte resa. Familjen bestämmer sig för att stanna i landet. Karadja tillåts arbeta som översättare på den svenska beskickningen i Bukarest. Men denne man, som hjälpt så många andra människor att överleva, tycks inte ha fått något stöd från personer i det som kan kallas hans andra hemland.

Hårt pressad av usla levnadsförhållanden och skräck för den tilltagande förföljelsen från regimens fruktade säkerhetspolis Securitate dog Constantin Karadja i december 1950.

Efter revolutionen 1989 återupprättades han i Rumänien och efter insatser från sin dotterdotter Irina belönades han 2005 med den prestigefyllda utmärkelsen Rättfärdig bland folken (Righteous Among the Nations), som delas ut av staten Israel till ickejudar, som med risk för eget liv skyddade judar under Andra världskriget. Det är en utmärkelse som bara tio svenskar fått, bland dem Raoul Wallenberg. Men trots hans starka anknytning till Sverige, har Constantin Karadjas insatser knappast fått någon uppmärksamhet här.

Mer läsning

Annons