Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Därför hänger vi inte ut några arbetsgivare

"Det var ju mig ni beskrev." Så säger en av de länsbor jag pratat med inför det här reportaget.

Annons

På Facebook gick NA ut med efterlysningen av personer i Örebro län som upplever att deras arbetsvillkor är otrygga:

Har du svårt att planera din ekonomi och ditt liv? Rings du in dag för dag eller har schema för kortare perioder? Jobbar du visstid, år efter år?

På bara tre timmar hade efterlysningen delats 39 gånger, andra kommenterade genom att tagga sina vänners namn.

Alla de osäkert anställda som mejlat, sms:at och ställt upp och pratat med NA har gjort det under löftet att få vara anonyma. Därför kommer ingen arbetsplats att hängas ut, ingen arbetsgivare eller chef att ställas till svars. Det var en förutsättning för att människor som är beroende av att bli inringda nästa dag ska känna sig fria att berätta om sitt liv.

Så mycket går ändå att säga som att det här är människor du kan möta när du fikar, handlar, får någon service utförd eller gör något annat trevligt i Örebro län. Det kan vara människor som jobbar inom kommunen, på det lilla eller stora företaget.

Arbetsmarknaden är tuff för många, bara att få in en första fot eller att komma tillbaka efter arbetslöshet. Att vägen in på arbetsmarknaden går via ett tillfälligt jobb är inte så konstigt.

Men när åren går och anställningen inte blir tryggare, då växer känslan av att bli utnyttjad.

Här handlar det om människor som har jobb, men ändå inte upplever den trygghet många tar för given.

I bland sägs det att vi är på väg mot en mer flexibel arbetsmarknad, där vi oftare byter jobb, anställs i projekt och guldklocka tillhör det förgångna. Men de allra flesta anställda i Sverige har fasta jobb, ungefär 85 procent. Många har alltså ett arbetsliv där möjligheten att planera fredagsmyset, årets semester, lunchträffen eller torsdagsträningen kanske inte ens är något man reflekterar över i vardagen. Då kan det vara lätt att glömma bort hur olika villkoren kan se ut.

Två saker har slagit mig under intervjuerna: Det ena är det outtalade hotet. Ingen säger att chefen någonsin sagt att det inte skulle vara okej att tacka nej till arbetspass eller gå med i facket, men signalerna uppfattas ändå, rädslan finns där.

Det andra är att man lägger ansvaret att lösa situationen på sig själv – inte genom att förändra villkoren, utan genom att helt enkelt ta sig därifrån, till någon annan arbetsplats. Sedan kommer någon annan och tar platsen, så länge den orkar.

Mer läsning

Annons