Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Det eviga kretsloppet

Sitter i soffan medan vinden viner utmed takåsen. Det är fredag förmiddag och Thomas Andersson Wij sjunger om Hälsingland, hans farsas land, där han tappade sin första tand.

Annons
NA-krönikören Pelle Blohm med sin Molly av rasen irländsk varghund.

På samma spellista återvänder Nikola Sarcevic till Tybble och hans Örebro medan Borlängekillarna i Mando Diao plockar upp värmlänningen Frödings Strövtåg i hembygden som någon sorts längtans tråd in i det ursprungliga. Jag tror att alla som skriver och sjunger förr eller senare trampar in på de där stigarna som drar en bakåt i tiden. Till sin uppväxt, till sina minnen, till de platser där det hände.

I veckan talade jag inför en grupp seniorer i stan. En berättelse som på sätt och viss började på väster i mitten av 70-talet. Plötsligt stod min första lärare från lågstadiet där framför mig. G plockade fram ett gammalt skolfotografi och där var hon i långt ljust hår och stora 70-tals glasögon bakom oss elever. Svart polotröja och jeans och jag minns att G var snäll.

Hon berättade att det var hennes första lärarjobb, strax över 21-år gammal och inflyttad till stan utan någon förankring alls. Sånt hade jag förstås ingen koll på då. G mindes inte Markbackens skit och svärta som etsat sig fast hos mig. Hon var mest ute och dansade, som hon sa. Ung och levnadsglad i en ny stad. Tro jag det...

Vi tittade på fotografiet och gick igenom namnen. Minnen kom tillbaks i fragment men G hade svårt att komma ihåg alla namn och jag tänkte att det inte är konstigt efter 40 år som lärare. Tänkte senare på den där komedin Klassfesten med Björn Kjellman där en stackars lärare som inte hade en aning om vilka eleverna var tvingades med på fest för nittioåttonde gången. Dog hon på kuppen? Det är förstås lättare att komma ihåg en lärare än alla elever.

Att hon mindes mig och att jag var tillbakadragen handlar nog mest om det yrke jag har. G hade reagerat på en krönika där jag skrev om hur jag blev itvingad leverbiff i skolan som barn. Sånt gjorde inte hon och jag tror henne. Har en stark misstanke om vem det var. Små fragment som hänger kvar.

Vi är så präglade av vår uppväxt. Ständigt återkommer jag till det. Vi vet inte ens om det. Hur vårt sätt att vara i vardagen är en produkt av livets första stapplande steg. Det är väl därför vi blir mer och mer lika våra föräldrar ju äldre vi blir. En sorts evigt kretslopp.

Listan

1. Föreläsare/Talare:

Jag skulle förstås mycket hellre vara en rockstar men att tala inför grupp är min konsert. Samma uppladdning, samma sköna kick och samma tomhet efteråt.

2. Nostalgi:

Så baktalad och hånad. Något för sentimentala människor som stannat i tiden och vägrar utveckling. Fel. En rot som ger trygghet att flyga.

3. Rudbeckstunneln:

Det jag vet om dig är han med Rudbeckstunneln sa en person häromdagen. Det får va slut nu. Inget uppnått mer än ett par skratt och några sura miner.

Mer läsning

Annons