Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ett livfullt hus som tystnat

Det brukade vara så livfullt, ett öppet hus där människor kom och gick hela sommaren. Fester, kaffestunder, sport och lek.

Annons

Två fantasiska människor, föräldrar till min då bästa vän, på en plats jag tillbringade mycket tid på under min ungdom. En plats som betyder mycket för mig. Men åren har gått och dom går så fort säger man jämt utan att egentligen reflektera så mycket över det. Man ser sig själv i spegeln och ser inte själv det alla andra ser eftersom man ser sig själv varje dag. Precis som man ser sina egna föräldrar och sina närmaste vänner. Jag hade inte varit där på drygt tjugo år och bilen jag satt i rullade långsamt fram på välbekanta gator. Jag visste inte ens om dom bodde kvar. Men jag gick ur bilen och knackade på dörren, flera gånger, men inget svar. Fönster stod öppna, en bil var parkerad på uppfarten, men det var så tyst, så dämpat. Endast ett svagt ljud från en blåsorkester som övade skalor i en byggnad mitt emot svävade över gatan.

Uteplatsen tänkte jag och gick runt huslängan och in på en trång cykelbana som låg svart och relativt nyasfalterad genom den vildvuxna grönskan. Jag trampade förbi några buskar och spanade in i trädgården som på ett sätt såg ut exakt som jag kom ihåg den. Framför mig kunde jag se unga grabbar lira fotboll, eller det där tältet som slogs upp en midsommarafton som regnade bort. Hur vi andra gånger satt och drack öl i solen medan grillen rök av köttsaft som droppade ner i kolet. Nu var gräset högt och den stora trätrallen tom och öde men skjutdörren till köket stod öppen och jag tyckte mig se skuggor innanför fönsterrutorna. Jag tog mod till mig och stegade in på tomten och ut kom B med bestämda steg och allvarlig min. Innan hon hann säga något tog jag av mig solglasögonen och sa: Hej, det är Pelle Blohm.

Det var så fint att träffa dom igen efter så många år. Men det var också väldigt vemodigt eftersom det påminde mig själv om var i livet man är. Allt var så stilla och tyst där hemma. Det mesta var sig likt i övrigt om än mer tomt och undanplockat. Dom satt där och åt och snapsade nått kryddigt. Vi pratade en stund och jag tror att dom blev glada. När jag lämnade sög det till i min mage av något mycket sorgligt. Kanske var det sista gången vi sågs? Minnena började rulla framför mig som från en skakig Super 8.

Läsning i helgen

1, Sonic

Jag läser inte så ofta om musik längre men spontant tog jag med mig senaste Sonic från hyllan efter att ha fastnat för rubriken: Phosphorescent-En cowboy i Brooklyn.

2, Offsides nya nummer

196 sidor VM-special om kommande drabbningar i Brasilien. En blandning av nöje och utbildning.

3, Åldern tar ur sin rätt.

Köpte en tidsskrift om bilismens guldålder som heter Riksettan. Skön nostalgi om gamla bilar, vägar, mackar och övergivna byggnader. Romantiskt värre.

Mer läsning

Annons