Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Iakttagarens blick

När jag flyttade tillbaka till Örebro för rätt många år sedan nu så kommer jag ihåg att jag sa till mig själv att det aldrig kommer att fungera om jag inte samtidigt får möjlighet att ge mig av från stan då och då.

Annons
Pelle Blohm.

Skräcken var att gå hemifrån på morgonen till kontoret och sedan hem igen på kvällen. Dag efter dag, år efter år. Det finns dom som trivs med det men själv är jag så oerhört påverkad av mina år som fotbollspelare. Pensionerade fotbollspelare saknar olika saker.

Oftast gemenskapen, sammanhanget och den svårbeskrivna stämningen i omklädningsrummet. Inte jag. Jag saknar resorna. Och ibland flyttarna. Den odefinierbara känslan av att vara på väg. En sorts skön rotlöshetskänsla som kan skava rätt illa om den inte får plåstras om. Det senaste halvåret har det skavt rätt illa. Intrycken har varit få.

Jag märkte saknaden under resan till Sicilien som jag skrev om förra veckan. Hann inte mer än landa förrän skrivlusten och fotograferingsivern exploderade i mig. I bilen mot hotellet var blicken lyft och ögonen noterade varje rörelse och färgskiftning som omgav mig. Men det behöver förstås inte vara Sicilien. Inte heller New York eller Berlin. Blicken kittlas även av att åka till Fagersta eller Trelleborg. Jo, det är sant... Främmande mark stärker sinnena.

Det var också det en vän från Göteborg sa när han vandrade runt inne i Örebro centrum för nått halvår sedan. Du måste höja blicken Pelle. Ni har ju så många vackra byggnader här. Å det är sant. Man måste höja blicken. Det är så lätt att i sin vardag bara gå med blicken ner i backen eller stint rakt fram ut i intet. Det är en sak jag måste bli bättre på. Att höja blicken på hemmaplan och inte ta den för given. Men det är inte så lätt när man levt så många år i staden.

Själva grundfundamentet

förändras ju inte speciellt mycket. Man måste borra blicken igenom det välkända och självklara. Jag blir så avundsjuk på de grupper av turister jag ser på stan som med sina kameror springer runt och dokumenterar det de ser för första gången. Jag känner igen deras blick. Iakttagarens blick. Den tillfälliga besökarens nyfikna sinne. Det är något vi alla borde sträva efter i vår vardag. Att stanna och höja blicken då och då. För jag är rätt säker på att vi är många som är rätt blinda inför vår egen omgivning...

Tre saker jag sett med höjd blick:

1, Huset vid kvarteret Hökareberg på Nygatan västerut. Med nästan orientaliska fönsterportaler och en gyllengul fasad bländar huset åtminstone mig.

2, Den breda trappan vid Krämaren ut mot Olof Palmes Torg. Skulle kunna vara en samlingspunkt för att hänga och se på folk. Nu sliten, ful och på väg att vittra sönder. Sorgligt.

3, Ekersgatan på väster klockan åtta en solig sommarmorgon. Ruffig och lite tvär på ytan. Men full av liv och själ. Gillar.

Mer läsning

Annons